Replik Angående Andreas Szczepanskis inlägg i SN 3 maj. Den ena sidan av myntet, Andreas Szczepanski, är att i det öppna rummet kan allt alltid bemötas, kritiseras och förkastas. Den apostroferade har att förklara och försvara sig och sina teser. Allt som säges för och emot kan alla ta ställning till. I det slutna rummet, den andra sidan av myntet, kan skumrask alltid finna gehör och breda ut sig mer eller mindre opåtalat. Den öppna debatten har alltid svårt att finna vägar i det slutna rummets irrgångar.
Endast i det öppna har vi vår möjlighet.
Trettiotalets Sverige var öppet och revolutionistiska ideologier fann föga gehör. Demokratin växte sig stark då och framledes. Det bruna och röda har sedan dess fått finna sig i att få föra en tynande tillvaro. Den historieskrivningen kan inte vara Szczepanski som historielärare obekant.
Det finns emellertid en akilleshäl som i dag, i hög grad, besvärar och begränsar Sverige i den öppna debatten. Nationalsocialismens svastika är förbjuden medan hammaren och skäran kan visa sig och tala obehindrat. De båda symbolerna är illa blodbesudlade.
Dagens V-parti har aldrig tagit avstånd från sin kommunistiska basideologi och därigenom lever paradoxalt nog såväl brun som röd retorik än idag. Detta begränsar utrymme och behov av debatter emot extremismer.
Hur hanterar Szczepanski detta inför sina elever?
Lars Blomqvist