Klockan var runt 11.45 när ordern "Eld upphör" vrålades ut över ett skogsparti på regementet I1:s övningsområde i Kungsängen, utanför Stockholm. Det var den 22 oktober 1996 och näst sista dagen av plutonens slutövning. Det återstod ungefär en vecka till muck. De drygt 30 unga kavalleristerna från Svea livgarde vid K1, var trötta och hungriga. Frukosten hade bestått av kex och flera av de inblandade kom att beskriva veckan som mycket tuff. Den skulle bli värre.
De värnpliktiga militärpolisernas stridsskjutövning med skarp ammunition genomfördes i sluttande terräng med tät skog, och övningsmomentet slutade i kaos. Två grupper om åtta man hade ryckt fram på varsin kant för att agera flankskydd, innanför dem avancerade två grupper som skulle anfalla och öppna eld rakt fram mot synliga mål. En av grupperna hamnade fel och när misstaget väl uppmärksammades, att eldgivningen istället riktades mot kamraterna på en av flankerna, avbröts övningen.
"Eld upphör". Ordern repeterades från mun till mun och en efter en reste sig soldaterna upp. Alla utom en.
20-årige Robert Holmgren från Sparreholm låg kvar. Skjuten till döds. En kula avlossad från en Ak5:a med en hastighet av drygt 900 kilometer i timmen hade träffat Robert i sidan, och genomborrat hans hjärta.
Om man sätter en person som saknar kompetens att leda en övning så är det inte han som är skyldig, utan någon som är högre upp i organisationen.
Döden var omedelbar och Robert blev den åttonde personen att dödas under sin värnplikt på 1990-talet. Innan årtiondets slut skulle ytterligare fyra unga män adderas till statistiken.
En 28-årig fänrik som varit övningsledare åtalades för vållande till annans död men friades. För familjen Holmgren i Sparreholm var domslutet välkommet. De förstod bättre än att klandra en oerfaren fänrik, inlånad från ett annat förband, för deras sons död. De sökte ansvar högre upp i hierarkin.
‒Om man sätter en person som saknar kompetens att leda en övning så är det inte han som är skyldig, utan någon som är högre upp i organisationen. Så resonerade vi, säger Lars Holmgren.
Familjen ansåg att övningen skulle ha letts av gruppens kapten.
‒Men han följde övningen i en helikopter med finska gäster, berättar Lars Holmgren.
Den personliga förlusten hindrade inte familjen från att ta kamp för värnpliktigas villkor och säkerhet. Det visade sig bland annat att gruppen värnpliktiga, som räknades i tiotusental, inte var försäkrade och att, som familjen uppfattade det, säkerhetsfrågor och arbetsmiljö var oprioriterade områden som inte omgavs av några tydliga regelverk.
Roberts död medförde ändå en lång rad förändringar. Yrkesinspektionen (nuvarande Arbetsmiljöverket) hittade flera brister på övningsupplägget och 1997 ålades Försvarsmakten att vidta förändringar. Från dåvarande arméchefen utgick en omfattande förbandsorder i syfte att minska antalet allvarliga olyckor.
Regelverket var det visserligen inget större fel på, ansåg arméchefen, däremot behövde man utveckla förutsättningarna för att" förstå, tillämpa och analysera" det regelverk som finns. Inte minst skulle attityden till utbildningssäkerhet ändras.
Nu skulle verksamheten bli trygg, var beskedet.
Robert Holmgren blev dock inte den siste som sköts av sina egna, under en övning på ett svenskt regemente.
I december 2007, elva år efter Roberts död, sköts ännu en ung man till döds av en kamrat i hans egen grupp, under en stridsskjutningsövning i Skövde. 20-åringen från Eskilstuna ingick i utlandsstyrkan Nordic Battle Group.
Likheterna med Robert Holmgrens olycka var många. Övningen leddes exempelvis av ett inlånat ungt befäl utan erforderlig kompetens.
En tydlig skillnad var dock att ersättningen från staten hade höjts från noll till 750 000 kronor.
Skövdeolyckan triggade Lars Holmgren att samla in fakta och det han fann gjorde honom upprörd.
Statens haverikommission (som numera utreder allvarliga olyckor inom Försvaret) konstaterade flera avvikelser från gällande säkerhetsbestämmelser.
‒Och det visade sig att flera av de ändringar och åtgärder som skulle ha gjorts efter Roberts död 1996 ännu inte var gjorda 2007, elva år senare. Enheten som skulle ansvara för genomförandet hade lagts ner, säger Lars Holmgren.
"Hade man kommit till rätta med bristerna är det inte omöjligt att man hade kunnat förhindra en ny olycka", kommenterade Jan Swedberg, biträdande tillsynsdirektör och ansvarig för ärendet vid Arbetsmiljöverket.
Jag tror inte vi får se någon riktig förändring förrän den första tjejen stryker med. Då kommer det att bli ett jävla liv.
I dag, ytterligare sju år senare, anser sig Lars fortfarande inte ha fått nöjaktiga svar från försvarets ansvariga om att säkerheten kan garanteras. Och nu brådskar det.
Cirka 4 000 frivilliga värnpliktiga ska tas ut till militär grundutbildning årligen under 2018 och 2019.
‒Problemet för försvaret är att få fram utbildade och erfarna utbildare och situationen för de som rycker in kommer därför att vara ännu mer osäker. Det kommer att ta många år innan man är ifatt och fler kommer att dödas under sin värnplikt. Jag tror inte vi får se någon riktig förändring förrän den första tjejen stryker med. Då kommer det att bli ett jävla liv, säger Lars Holmgren.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) och överbefälhavare Micael Bydén har erbjudits, men genom sina pressekreterare avböjt, att kommentera artikeln.
I morgon: Försvaret svarar på kritiken: "Vårt ansvar är att dra lärdomar av det som hänt och framför allt driva verksamheten så säkert att ingen ska behöva dö i en riskfylld utbildningssituation.