Erika Stenlund bor i Trosa tillsammans med sin man Tim och deras två döttrar. Hennes senaste projekt är företaget Arty Swede, en webbshop hon startade upp i höstas tillsammans med maken. Där säljer de posters med motiv från svenska fotografer, konstnärer och illustratörer. Men början av Erikas berättelse tar avstamp långt ifrån vardagslugnet i Trosa, nämligen i Burundi, Afrika.
– Mina föräldrar arbetade för biståndsorganisationer där, vilket ledde till att de flyttade dit. Vi bodde i Burundi tills jag var tre år gammal. Någonstans där och då skapades ett intresse för frågor kring utsatta människor, ett engagemang som jag sedan burit med mig hela livet, berättar Erika.
Familjen flyttade hem till Sverige igen. Erika började intressera sig för foto, ett intresse hon delade med sin pappa.
– Jag började låna pappas kamera alltmer under de tidiga tonåren. Efter studenten läste jag kurser i både fotografering och bildjournalistik.
Hennes bilder publicerades i såväl Dagens Nyheter som Expressen. Hon besökte länder som Sudan, Uganda och Etiopien för att dokumentera orättvisor.
År 2006 reste hon till Kongo tillsammans med journalisten Staffan Lindberg, en resa som skulle bli en av dem som berört Erika allra mest.
– Det var en liten notis i en biståndstidning som fångade vår uppmärksamhet. Där stod att våldtäkterna på kvinnor i Kongo ökade, att var tredje kvinna blivit utsatt. Det sexuella våldet användes som ett vapen för att splittra samhället. Hur kunde det inte ha fått mer uppmärksamhet? Vi åkte dit, jag och en journalist, för att träffa de här kvinnorna, säger Erika.
Väl på plats i Kongo besöker de sjukhuset i Panzi, där man jobbar med att operera skadorna kvinnorna fått av övergreppen de blivit utsatta för. Men alla sår kan inte läkas.
– De här kvinnorna är utstötta ur samhället. Man anser att det är deras egna fel, de tvingas bära skulden för det som hänt. Vissa av kvinnorna är så illa däran att de måste opereras flera gånger innan de läker, fysiskt. Men psykiskt? Läker de någonsin psykiskt?
Erika såg det som sin uppgift att göra kvinnornas nedtystade röster hörda. Hon ville porträttera dem som individer, inte som grupp. Deras historier var alla unika.
[bild nr="4, 5, 6, 7"]
– Jag ville att de skulle titta rätt in i kameran. Det är vanligt att offer för den här typen av handlingar hamnar i skuggan, att folk väjer för att se dem. Det är horribelt, det de har blivit utsatta för, men det är också därför dessa kvinnor måste bli sedda och hörda. Därför ville jag ha deras blick rätt in i kameran, så folk inte kunde väja, säger hon.
Trots att vardagen i Kongo präglades hårt av tragik, fanns det paradoxalt nog en enormt smittande glädje hos många av de kvinnor hon träffade, berättar Erika.
– Jag är så otroligt tacksam över att jag fått möjligheten att träffa dessa människor. När man lever så nära död och lidande har man ett annat förhållningssätt till livet. De har nära till gråt, men också till skratt. Vi har så mycket att lära där. De berör med sina starka berättelser samtidigt som de alltid kan se glädjen i det lilla. De inspirerar och ger perspektiv på livet. Det bär jag med mig.
Reportaget om kvinnorna i Kongo fick stor uppmärksamhet i flera tidningar. Deras blickar blev mötta och deras historier hörda när fotona bland annat klädde väggarna inne i Sveriges riksdag. Omöjliga att väja för.