Stockholmare är så stressade att de måste gå en kurs i att gå ut i skogen. Det är en tolkning som går att göra efter DN-artikeln om att "skogsbada". En grupp med människor går med på kursen i Shinrin-Yoku, japanska för just skogsbad. Hela grejen handlar om att "återknyta kontakten med skogen och naturen". Kursdeltagarna lämnar asfalten, stänger av sina mobiltelefoner och luktar på mossa för att varva ner och minnas var människan kom ifrån. Vilket tydligen inte är Stockholms innerstad.
Svenskar är för avskurna från naturen och "lider av en slags naturbrist", förklarar kursledaren - eller "mindfulnessledaren", som hon benämns i artikeln. Så till den grad att de tydligen behöver skogsbada – och lära sig hur man gör när man går ut i skogen. De får hitta sin egen sittplats, "välja ett rum i naturen".
Jag är för att gå ut i skogen, det är inte ett särskilt politiskt och eller jättesvårt ställningstagande, och vi borde kanske påminna oss själva om att göra det oftare. Men inte känns det som att nyordet skogsbad – ja, antaget av Språkrådet – egentligen är något som kräver en kursledare. Förlåt, "mindfulnessledare".
Stäng av mobilen och gå ut i skogen. Ta med dig en vän om du vill, men ta inte med dig någon som säger hur du ska göra. Titta på mossa om du vill. Känn på den om du törs. Lyssna på fåglarna kanske. Gissa bajset. Krama ett träd... Eller låt bli. Låt träden vara tills de säger att det är okej att krama dem. Sätt dig och vila om du blir trött. Gå hem när du är hungrig. Klart. Och gratis.