Integration Annelie Danling Brash tycker att skolan ska spegla samhället och att samtliga skolor i Sverige ska tvingas ta emot nyanlända elever (SN11/7). Förstår jag insändarskribenten rätt ska detta var ett led i den integration som både socialistiska och borgerliga regeringar misslyckats med i decennier. Det misslyckande allt fler partier nu lyfter upp är inget problem som uppstått de senaste åren, utan är en följd av alla dessa år i tystnad och rädsla för att inte ge ”de mörka krafterna” vatten på sin kvarn.
Nu sitter kommunerna där med alla problem och ”de mörka krafterna” är idag större än någonsin och valet 2018 kommer att bli en chock för många.
Fast hur integrerar man personer som inte vill integreras? Jag tänker osökt på SN:s artikel om radikaliseringen i Brandkärr (20/6) som är en light-version av GP:s stora granskning av förskolor i våra tre största städer. Skrämmande läsning som borde få varje politiker och myndighetschef att reagera med bestörtning. Här talar vi om föräldrar som inte tänker tillåta sina barn att integreras i den svenska skolan och som framför allt inte tänker acceptera de regler och värderingar som skolan och övriga samhället bygger på.
Jag förutsätter att Annelie Danling Brash vill se att också dessa barn integreras, men hur tänker man sig att detta ska ske? Tvång är sällan en bra lösning och konflikten mellan just tvång och frivillighet är inte så sällan belamrad med svårlösta problem. I detta gränsland är bägge sidor tvungna att göra avkall på mycket av sitt för att närma sig varandra någonstans i mitten. Är bägge sidor verkligen villiga till detta och är tvång verkligen en viktig pusselbit i det som kallas integrationsarbete?
Regeringen införde en bosättningslag 2016 där man tvingar samtliga kommuner att ta emot nyanlända, oavsett kommunernas förutsättningar på bostads- och arbetsmarknaden. Denna politik och problemen kring denna börjar nu ge utslag på allt fler orter och kommunerna får väl svara på hur lyckat detta varit för integrationen.
Stefan Karlsson