Integration Hur skapar vi förståelse, kunskap och tolerans över gränserna i samhället? Har vi modet att prata med varandra på riktigt eller är det enklare att kategorisera människor i “vi och dem”.
När vi går med våra nyanlända på Nyköpings högstadium på simundervisning blir det en kulturkrock. Vissa av våra elever bär burkini, är rädda att klä av sig och duscha tillsammans med andra kvinnor, att visa sig nakna då de inte gjort detta tidigare. Vi diskuterar ständigt värdegrundsfrågor med eleverna och deras föräldrar, skyldigheter och rättigheter i samhället. Det tar tid att förstå våra lagar och regler och många gånger får jag stå emellan eleverna och våra svenska värderingar.
Frågorna blir, varför man inte är beredd att fråga eller att förstå, varför det är enklare att tro saker och ting eller att göra sig en bild av något man inte vill förstå för att man redan har en uppfattning. Ibland undrar jag hur vi ska lyckas med integrationen och när vi ska våga prata på riktigt.
När ska vi våga prata på riktigt om vad vi verkligen känner och tänker om “de andra”, vad vi är rädda för, vad vi blir arga på eller kanske till och med hatar utan att vara rädda att dessutom bli kallade rasister. Den eventuella rädsla, osäkerhet och kanske aggressivitet vi känner behöver komma fram i dialogen och i ljuset, så att vi kan mötas på riktigt, istället för att gömma undan känslorna som spär på ytterligare främlingsfientlighet.
Vi behöver också titta på vad som skrivs och sägs om “de andra” med öppna ögon och öron. Vi behöver våga prata om förväntningar, rättigheter och skyldigheter i samhället, se “de andra” utifrån vår demokrati, som människor som är delaktiga och inte som “offer” under olika omständigheter. Om vi vågar mötas i debatten/dialogen öppet och klart, har vi stora möjligheter att skapa en framtid tillsammans i mötesplatser som förenar och får utvecklingen att gå framåt mot en ny och ljus framtid.
Vågar vi detta och är vi villiga att ta steget tillsammans för vår demokrati och för Sverige?
Annelie Danling Brash