Människor Den psykiska ohälsan ökar. Vården minskar. Och vad händer? Inget. Ingen stannar upp. Alla stressar runt. Jagar. Det ytliga. Det ska se bra ut. Inte kännas. Det läggs upp fint på nätet. Gillas. Delas. En ska ha koll. Aldrig vara svag.
När en tar hand om sina äldre är det märkligt, samma när en är hemma med sina barn, ”det finns de som har betalt för att ta hand om det där.”
Men vad är viktigt på riktigt?
Att lära känna de äldre i sitt liv, ta del av rikedomen de besitter, visheten av ett helt livs erfarenheter, det där sista, få hålla hand, ge tillbaka? Lära känna barnen, ta del av skatten av ett nytt sätt att tänka, det där första, få hålla hand, ge en trygg start? Få dela tankar, drömmar?
De tas om hand av stressade människor som inte känner dem. Inte har tid. Att lyssna. Se. Alla har bråttom. Till vadå? Alla mår dåligt men ändrar inte på nått.
Livet är nu. Vi måste leva vår livslycka men aldrig sluta se ens nästa. Vi får fler och fler ”vänner” i en internetvärld, men färre ser den bredvid, som inte är i en skärm.
Jag känner att vi måste backa. Gör om. Gör rätt. Det är vår förbannade skyldighet att ta hand om varann.
De äldre är de som bar oss till detta nu, som vi kan lära av (som vi kan lära!) om vi bara lyssnar! Barnen är vår framtid, som kommer bära oss vidare, som kan utveckla oss, ta hand om oss, om vi bara visar hur!
Vi måste sluta upp runt varann. De om oss. Vi om dem. Jag runt dig. Du runt mig. Unga och gamla, vänner och andra. Ta hand om varann!
En hand som finns där. En famn. Ett öra. Någon att luta sig mot. Vi kan inte tänka att någon annan tar emot den bredvid som behöver stöd.
Tid är den största gåvan vi kan ge varann. Tid är det som kan rädda oss. Rädda de som bar oss hit. Och de som bär oss härifrån. Läkande ord. Helande lyssnande. Vi måste dela med varann, tid, kärlek, och gilla på riktigt i verkliga livet, tala om för den bredvid att en bryr sig, uppskattar. Se och höra. Finnas!
Jag lovar, jag tar emot dig.
Tar du emot mig?
Jessica Kirjavainen