Människan En kvinna sitter på huk och gör upp en eld. Några meter längre bort sitter en liten treårig flicka och härmar sin mamma. Längre bort hörs steg när flickans pappa kommer med dagens fångst. Han höjer upp den i triumf. Visar sin familj att det är dags att äta.
En projektil. Ett spjut sätter sig i bröstet på pappan som tumlar bakåt och faller omkull. Mamma kastar sig upp för att gå till attack, men inkräktaren är snabb och slår henne över halsen. Hon faller omkull med krossad strupe.
Under den korta tiden har pappan hunnit fatta tag om en kortyxa som han slår i huvudet på inkräktaren. Han kryper sedan över till mamman och lägger sina armar om henne.
Tillsammans till slutet.
25.000 år senare hittar antropologer spår av Neandertalare och Homo Sapiens på samma plats. De förundras över fyndet, men när de hittar skadorna lugnar de sig. Strid. Naturligtvis var det en strid. Homo Sapiens och Neandertalare kunde inte leva tillsammans i fred. Eller?
Den lilla flickans ben visar spår av både Homo Sapiens och neandertalare. Antropologerna förbryllas över fyndet och kollar det om och om igen. Men resultatet blir hela tiden detsamma. Den lilla flickan är till hälften Homo Sapiens och till hälften Neandertalare.
Några veckor senare presenteras fyndet. En man i lokalen frågar vad som hände med flickan. Säger det som alla tänker.
Antropologerna tvekar. Sedan kliver en kvinna fram.
- Vi hittade familjen så här, säger hon.
Hon klickar på en dosa i handen och det blir alldeles tyst. En bild träder fram på en projektorduk. Bilden på en man, en kvinna och en liten flicka som ligger tätt intill varandra. Neandertalare och Homo Sapiens. Förenade.
Ingenting behöver sägas. Tårar har ett eget språk.
Kärleken gör ingen skillnad på människor. Det är vi som gör. Och kärleken vinner alltid. Även om det tar 25 000 år.
Christoffer Andersson