Moderaten Hanif Bali har gjort sig känd som en bråkstake i den politiska debatten, käftig och konfrontativ till varje pris. Han har retat många vänsterdebattörer till vansinne. I helgen blev han centrum för en säkerhetspolitisk incident som slutade med att han frivilligt lämnade partiledningen och sin plattform på det sociala mediet Twitter. Det fanns goda skäl till det.
Det är en långvarig trend i den demokratiska västvärlden att Ryssland ägnar stora resurser åt att i andra länder underminera etablerade partier och gynna mer konfrontativa ytterligheter.
Det är ett valår där ytterlighetskrafter flirtar hårt med kollektivistisk konservativ höger. Balis position har syftat till att hålla dylika väljare kvar i den moderata famnen. Till ett pris.
Moderaten Bali lånade sig nyligen till att attackera UD och en känd säkerhetspolitisk opinionsbildare, med handlingar som placerats hos honom via en Rysslandsvänlig kontakt på en så kallad alternativsajt. I ett parti som Moderaterna är risken för påverkan från aggressiv främmande makt en absolut stoppsignal. Bali fick stenhårda bannor, lade sig platt och erkände själv att han blivit spelad.
Att i destruktivt syfte utnyttja en mailväxling mellan UD och en känd säkerhetspolitisk opinionsbildare – Patrik Oksanen på centerpartistiska Hudiksvalls Tidning som länge varnat för Putin-regimens påverkanskampanjer mot Sverige – det borde ha varit varningssignal nog för Bali. I detta fall till råga på allt om ett möte med ukrainsk människorättsaktivist från det av Ryssland ockuperade Krim. Innehållet indikerar ju tydligt vilka krafter som lär applådera alla former av misstänkliggöranden av UD, Oksanen och aktivisterna.
Att kännedomen om epost-kommunikationen har hamnat hos Putinvänliga krafter hävdar Utrikesdepartementet pekar på en misstänkt infiltration av eller läcka till främmande makt (DN 18/3). Hanif Bali, med stor påverkanskraft i sociala medier, blev till en marionett i andra krafters agenda. I sin supporterskara hade Bali en hel hög röster – många anonyma men inte enbart – som inte ens tog in Balis egna besked. I stället kom oförsonliga angrepp på medier, UD och Moderaterna. Det sistnämnda partiet bör nogsamt notera vilka krafter som är i rörelse och vilka av de egna som villigt löper med.
Det finns mycket att kritisera UD för, men inte att myndigheten varnar för risken att den utsatts för angrepp av eller i främmande makts intresse. Därför tål att noteras att det fanns gott om röster i Balis följarskara som annars vrålat ut sin ”Sverigevänlighet” och kompromisslösa nationalism. Men just dessa tog sig för att rakt av – utan djupare kunskap – avfärda säkerhetspolitiskt laddade uppgifter från UD om främmande makts aktiviteter. I ett andetag försvann all tilltro till våra grundläggande svenska institutioner – för rikets skydd och säkerhet. Dessa röster uppmanar numera Bali att gå med i Sverigedemokraterna eller mer obskyra ytterligheter. De hade andra lojaliteter.