Stefan Löfven har kommit att personifiera den trötta socialdemokratin. Det parti som förr bar Sverige hade, dåliga idéer till trots, ändå någon form av idéutveckling. Nu står det still, är tyst och när det bränner till och verkligen gäller lyckas inte Löfven leverera överhuvudtaget. I SVT:s utfrågning gjorde han ett blekt intryck, lyckades inte presentera någon vidare konkret politik men blev enbart offensiv när frågan om regeringsbildning kom på tal. Att inte prata om någonting alls utan bara avvakta valresultatet är tydligen taktiken fram till valdagen.
Löfven talar gärna om hur bedrövligt det är att Alliansen kan tänka sig att styra med Sverigedemokraterna. När TT frågade hur han ska klara av att bli statsminister om de borgerliga och Sverigedemokraterna gör som de säger och röstar emot honom sa han följande: ”Vill de bilda en majoritet där de borgerliga tar direkt stöd eller indirekt stöd av SD så är det upp till dem. Jag tror dock att det långt, långt in i det borgerliga lägret finns ett starkt ogillande inför att bli passivt eller aktivt beroende av SD.” Samtidigt ansåg han dock att om SD inte röstar emot honom skulle han kunna fortsätta, och att detta inte skulle vara lika med att ta passivt stöd av SD. Om SD agerar så kan han inte göra någonting åt det, helt enkelt.
I vanlig socialdemokratisk anda är det fel när alla andra gör det, men rätt när det sker under S-flagg. Tar de borgerliga makten med hjälp av SD:s röster är det förkastligt, men om det innebär att Löfven får behålla makten är det okej. Det är, de rasande opinionssiffrorna till trots, en grandios självbild. Att det är runt en socialdemokrat man bygger en regering, punkt slut. Att stödja ett annat parti finns inte i dess världsbild, och just därför var det enda sättet att kunna bryta socialdemokratins makt att forma Alliansen.
Nu är tiden då alla osäkra väljare ska bestämma sig. Runt 30 procent av väljarna bestämmer sig den sista veckan. Med andra ord är den här tiden väldigt viktig för de partier som vacklar på fyraprocentspärren, men också för Löfvens S som rasar i opinionen. Att då fokusera på att helst inte synas eller höras alls, och när man väl gör det prata bort den egna sakpolitiken är ett synnerligen märkligt val. Man har famlat i kampen om sakfrågorna, där Moderaterna framträder tydligare – och lika hårdfört i migrationspolitiken. Höjda skatter utan givna positiva effekter har i stället blivit standardsignatur för socialdemokratin.
Med kort tid kvar till valet vill partiet inte ens sätta sin egna partiledare – och Sveriges statsminister – i direkta debattdueller med oppositionens främsta företrädare. Varför? För man har insett att det antagligen bara blir sämre. Att det inte lockar några väljare, och att det får den oslipade debattören Löfven att framstå som både bufflig och underkänd. Med den taktiken vinner man inga val.
Elin Larsson