När Brottsförebyggande rådet presenterade sin nationella trygghetsundersökning visade sig innehållet vara polispolitisk dynamit. Oro från allmänheten över bristande polisresurser och polisnärvaro har länge kunnat mötas med statistik över en minskande brottslighet, vilket borde betyda minskande risk för att utsättas för brott.
Om det inte vore för de där skjutningarna i urbana områden, där organiserad brottslighet bekämpar varandra i utsatta bostadsområden. Om det inte nu vore för de där inbrottsvågorna. Om det nu inte vore för alla rapporterna om sexuella övergrepp och trakasserier.
Den framväxande känslan av att sexualbrott, trakasserier och personliga egendomsbrott ökar, visade sig ha solid grund. Brås statistik visar på en generellt växande brottsproblematik.
Svenska Dagbladets granskning av regeringens påståenden om polispolitiken illustrerar ett dubbelspel. Statsministern påstår att regeringens mål har varit en rejäl ökning av antalet poliser sedan tillträdet 2014. Vittnesuppgifter om vad som sagts bortom offentligheten till landets polischefer motsäger detta, där fanns en inrikesminister som inte tyckte att 1 000 poliser mer eller mindre spelade roll samt att omorganisationen skulle komma att kosta i form av fler polisavhopp.
När antalet anmälda brott som inte hinner utredas blir större skadas tilltron till rättsväsendet. Brå-rapporten visar också att många inte anmäler vissa brott, i tron att de ändå inte ska klaras upp. Polisens möjligheter att göra skillnad försvagas. Polisförbundets ordförande Lena Nitz liknar det vid en larmsignal. Den ljuder sedan flera år tillbaka.
Regeringen har varit lojal med sin rikspolischef och rikspolischefen har varit lojal med sin regering, med det är också allt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet försvarar sig med efterhandskonstruktioner, allt för att hålla undan medborgarnas kritik. Det gäller inte bara polisfrågorna, utan även migrationspolitiken. Vi har anat en snarlik strategi efter säkerhetsskandalen i Transportstyrelsen.
Det är val om ett år. Regeringens misslyckande illustreras i statistiken. Brås nationella trygghetsrapport samt svårigheterna att rekrytera och behålla poliser talar sitt tydliga språk. Eftermälet av den en gång så omhuldade före detta inrikesministern Anders Ygemans värv blir bistert. Det avslöjar även en statsminister som formar dimridåer och sprider plattityder.
Sverige behöver en mer genomtänkt polis- och rättspolitik. Ministrar och höga polischefer ska inte ha något att vinna på att vifta undan människors otrygghet och utsatthet. Här måste Allianspartierna visa en gemensam linje, en fast vardagsförankrad politik för att fler ska ta jobb som poliser, för att färre brottsutredningar ska avskrivas på grund av resursbrist, att fler person- och egendomsbrott klaras ut och anmälningsviljan stärks. Byt gärna rikspolischef, men tro inte att det i sig löser de långtgående problemen.