Att bilda majoritet i ett osäkert parlamentariskt läge är ett avancerat relationsdrama. Gamla kontakter behöver ibland brytas för att kunna gå på date med någon ny.
När Socialdemokraterna och Miljöpartiet – via kommunalråden Urban Granström (S) och Malin Hagerström (MP) - på måndagen förklarade sig villiga att forma ny majoritet i Nyköpings kommun med Centerpartiet och Liberalerna, var det en slags kontaktannons: ”Hej här vi finns vi, om ni vill vara med!”
Med ena handen puttade S och MP den gamla samvaron med Vänsterpartiet åt sidan. Med den andra öppnades famnen för halva Alliansen.
Det görs förstås med dubbla syften. Ett syfte är att försöka få till en lokal majoritet som inte är beroende av vad Sverigedemokraterna tycker. Det andra syftet är att dra isär Alliansen i Nyköpingspolitiken.
Så länge blocken står där de står, på exakt lika många mandat, är det skrivet i stjärnorna vilka som ska styra kommunen. Om inte C och L börjar snegla över mitten. Det skulle i så fall öppna för ett blocköverskridande styre för första gången sedan 2006 – och då var det ju Moderaterna som ställde sig i täten för ett Allianssamarbete med MP.
Det är klart att Vänsterpartiet kan känna sig som en försmådd ex-partner, även om man nu håller god min. För det stod klart redan under debatterna i valrörelsens slutskede att V var det parti utöver Sverigedemokraterna som både Liberalerna och Centerpartiet i Nyköping avvisade möjligheten till samarbete med.
Granström (S) och Hagerström (MP) har förstås lyssnat. Nu passas frågan om kommunens framtida styre vidare till Alliansen. Hur pass starka är banden mellan Allianspartierna? Hur tänker sig de fyra att kunna styra Nyköping utan luta sig mot SD?
Dessa frågor landar inte bara hos Centerpartiets Martina Hallström och Liberalernas Sofia Hallgren Remnert, utan utmanar också Moderaternas Anna af Silléns ledarskap för Alliansens del.
Relationsdramat om makten i Nyköping hettar till, men det har bara börjat. För det kan väl inte vara så att S och M passar på att träffas när ingen ser?