Regeringen är stadd på reträtt. Minoritetsstyret i Rosenbad har länge trumpetat ut sin bombastiska skattehöjarlinje, närmast kirurgiskt inriktad på att slå hårt mot jobben och det privata företagandet. Löfvens vägval är en återvändsgränd. Att låta höjda skatter gå före bättre villkor för att driva företag och att anställa, är bara dumt. Som recept för en bättre framtid, där risken för ett stort och växande utanförskap samt en försvagad arbetsmarknad, är skattehöjarlinjen bara destruktiv.
Under förra veckan backade regeringen från två av sina hårdast kritiserade förslag. Att kilometerskatten stoppas är ett tecken på ren självbevarelsedrift. Socialdemokraterna verkade till slut inse hur omöjlig den var och att hela Sverige ska leva-politiken skulle behöva kastas på soptippen. Därmed fick Miljöpartiet svälja ännu ett av sina stora plakat från valrörelsen.
En ökad skattebörda på avstånd i ett land som Sverige är rena dumheterna. Inte minst för de gröna näringarna inom jord och skog, men även industrin, som ofta behöver transportera från och mellan miljöer som aldrig någonsin lär få en järnvägsstation in på knuten. Åkerinäringen bullrade, Skogsindustrierna likaså. Listan blev allt längre. Till och med LO muttrade.
Att Alliansen hyfsat samfällt öppnat för att misstroendeförklara den minister som föreslog en kilometerskatt spelade också in. Hot går hem.
En kilometerskatt skulle möjligen få tummen upp av ett begränsat antal innerstadsbor – samt någon där i närheten placerad ledarsida. Men den som långsiktigt vill ställa om från fossilt till förnyelsebart måste sluta hata olika fordon. Förändringsviljan används på ett bättre sätt om målet är att få fram fler och bättre hållbara bränslen utan att försämra folks rörlighet.
En annan plakatskatt – den på banker – läggs också på is. Vänsterns längtan efter att pressa mer skatt ur bankerna hade ännu en gång gått före tanken om hur och varför. För sju miljarder in var regeringen på väg att offra cirka 2 600 jobb i banksektorn. Landets sparbanker började fråga vad nyttan var med en skatt som skulle göra det dyrare att ha många lokala kontor. Dessutom var det ett stort antal andra företag som upptäckte de plötsligt skulle betraktas som banker – enkom för att kunna beskattas hårdare. Inget verkade mer genomtänkt än att förslaget en gång hade sett häftigt ut på ett första maj-plakat.
Förhoppningsvis fortsätter reträtterna. Den så kallade entreprenörskatten – förändringen av 3:12-reglerna – bör också bromsas medan tid är. Sverige behöver en bred skattereform och ett sänkt skattetryck på jobb och företagande. Det senare behöver balanseras i någon mån med andra skatteintäkter, exempelvis från det direkt miljöskadliga eller viss konsumtion. Trygghets- och säkerhetspolitiken – försvar, polis och rättsväsende – behöver samtidigt betydligt större muskler än i dag. Det kräver en regering med hårda nypor som i första hand klarar av att välja bort andra stora utgifter.