Den här veckan har bjudit på ännu en påminnelse om hur hatets och folkmordens ideologier är oförenliga med vårt demokratiska parlamentariska samhälle byggt på individuella och mänskliga rättigheter.
SVT:s före detta inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein har med en krönika i Dagens Nyheter (7/8) med rätta berört många och fått stor spridning. Hennes vittnesmål om mötet med nazister i Almedalen ställt i kontrast till bland annat hur hennes far och mor påverkats av Förintelsen och dess följder, tar oss djupt in i det toleranta samhällets gränsmarker.
Det är bortom dessa vi hittar gårdagens såväl som dagens nazister. Där finner vi även andra bärare av hat och våldsförhärligande intolerans som islamister och kommunister. Detta fenomen utmanar vår syn på det demokratin som en tolerant sfär, där även demokratin i sig får ifrågasättas och kritiseras. Ska det demokratiska samhället stå starkt också för kommande generationer, med kraft att skaka av sig hatets alla ideologer, då finns det gränser som måste värnas. De som vill störta demokratin utgör en fara mot allas liv och säkerhet.
Vi kanske inte alltid reagerar över klottret på elskåpet som förmedlar ett nazistiskt budskap, även om vi borde. Vår förfäran i det jämförelsevis trygga samhället inför folkmordsförespråkare i marschkängor är ofta återhållsam och nedtonad. I det stora hela är ju demokrativännerna, de som tror på pluralism, parlamentarism, medborgerliga och mänskliga rättigheter, i en enorm majoritet i förhållande till antidemokraternas följen. Men kraften i de senares antidemokratiska budskap får aldrig underskattas. Hatets hårdföra ”lösningar” gillrar så lätt en tankens fälla, inte minst i orostider. Bara ”den andra” kan flyttas, interneras, elimineras, då kan ”vi” stå starka.
Vi måste hjälpas åt att begränsa hatarna redan vid grinden. Det är en hörnsten i det demokratiska samhället. Det som binder individerna i ett samhälle samman är inte jakten på att göra oss alla exakt lika, utom i kravet på att ha och bära samma rättigheter och skyldigheter. Må vi så vara oense om det mesta, men inte i mötet med hatarnas intolerans. Det är vår demokratiska plikt att gång på gång markera att det fria, demokratiska rättssamhället bygger på välmotiverade gränsdragningar mot dylikt barbari.
I Silbersteins budskap ingår också en uppmaning att noga fundera över effekterna av att raljera med hotet från antidemokratiska hatburna ideologier. Den som ska göra sig lustig över demokratiska krafters möte med våldsbejakande antidemokrater, har all rätt att göra detta. Men det innebär ett ansvar för hur udden i skämtet formas och riktas. Att nonchalant förlöjliga dem som upprörs av det människoförakt och det bloddrypande tankegods som exempelvis nazismen står för, är inte utan konsekvenser. Våldsförhärligande antidemokratiska krafter är aldrig helt ofarliga, må de så vara korkade, ynkliga eller patetiska. I dessa tider vet vi allt för väl hur stor skada även en enskild terrorist kan åstadkomma.