En ständig oro för tonårsdottern, som brottades med svåra problem, gjorde att Mia lade allt mer energi på jobbet. I efterhand kan hon se att hon gjorde helt onödiga saker, för att det kändes bra i stunden. På arbetsplatsen kände hon sig duktig och behövd. Först i efterhand kan hon inse att på eget initiativ åka ut sent en kväll mitt i skogen för att hugga en julgran åt en patient nog var överdrivet.
– Varför man gör saker, det är ju ett beteendemönster som ligger långt bak i tiden. Det här hade pågått en lång tid. Men under hösten träffade jag mannen i mitt liv och då kunde jag koppla av. Det blev så tydligt att huvudet inte hängde med längre. Jag hade svårt att komma ihåg saker som hur olika patienter behövde hjälp. En dag hittade jag inte från Bergshammar till Nyköping.
Hon gick och lade sig och kom i princip inte upp ur sängen på två månader. Eftersom hon fått halv ansiktsförlamning och extrem huvudvärk utreddes hon först för hjärntumör, men alla prover såg bra ut.
Efter 90 sjukskrivningsdagar behövde en vårdplan göras. Mia själv var fortfarande helt under isen, men i samtal med rehabkoordinatorn Monique Hyttbro på vårdcentralen och chefen Inga-Lill Gustavsson kunde en konkret plan dras upp.
– Själv svarade jag först "jag vet inte" på alla frågor. Jag kunde inte sätta ord på när jag trodde att jag skulle kunna börja jobba. Min chef sa "låt henne vara ifred, det här är inte den person jag känner". Då tog Monique över, det kändes som om hon blev mina vingar och hade svaren på frågor jag inte kunde ställa. Det blev så konkret: Detta kommer att hända, det här förväntas av dig.
Redan från början fick hon höra att det bästa vore att komma tillbaka i arbete så fort som möjligt, men på ett sunt sätt.
– De små stegen är jätteviktiga, delmålen. När man blir sjuk så tappar man de egna målen och ju längre du blir hemma desto mindre blir din egen värld. Det behövs någon som pushar.
Hos KBT-psykologen fick hon lära sig vad ångest är: En känsla, men ingenting farligt.
– Alla är rädda när man väl ska börja jobba igen. Det är som efter en lång semester och man tänker "hur ska det bli?". Lätt att man svävar iväg och blir rädd för saker, rädd att bli sjuk igen. Det var jättepirrigt att komma och ta den första fikan på jobbet, men det gick bra.
Mia tror att det hade stor betydelse att rehabkoordinatorn och inte hon själv styrde upp alla kontakter och höll i strukturen kring sjukskrivningen och planen för återkomsten.
– Jag behövde inte ta det själv med chefen, utan Monique hade kommit fram till vilka tider som funkade för mig. Hon ställde frågor och checkade av mot en lista. Planen fanns på ett papper och alla frågor från Försäkringskassan var redan besvarade och inskickade. Jag hade någon som brydde sig och tog hand om mig.
Nu jobbar hon 25 procent och ska snart gå upp till halvtid. Efter nyår är målet att hon ska jobba heltid.
– Det är oroligt, men man måste utmana sig själv. Jag fattar inte hur jag fick ihop det tidigare som ensamstående med tre barn. Det är inte bara att gå tillbaka till arbetet igen, utan man måste hitta ett nytt förhållningssätt för att inte bli sjuk igen. Inte fortsätta att lösa problem som inte ligger på mitt bord, fixa en massa extra grejer. Det handlar om att sätta sig själv först.
Hennes mål är att bli "en ödmjuk bitch", våga säga nej och ställa krav på omgivningen, både hemma och i jobbet.
– Jag har tidigare avskytt såna personer som säger nej. Nu tänker jag: Vad dum i huvudet jag var själv! Om man alltid är en jasägare tappar folk respekten för en. Vi kvinnor är så tillgängliga hela tiden, på jobbet, på sociala medier. Vi ska vara så glada och tacksamma hela tiden. Nu betyder ytlighet ingenting för mig längre.
Fotnot: Mia heter egentligen något annat.