Dikt Dimgrå slöjor skogen famnar,
sveper mellan mörka stammar,
med solens strålar driver gäck,
ivriga att ljuset skrämma väck.
Så byter skogen skepnad,
inför denna dimgrå svepnad.
I dunklet det trolska och grå,
kan man ana alla skogens små.
Sedan länge, myten spelat ut sin roll,
och förstås tror vi inte på tomtar och troll.
Det är skumt fastän mitt på dan,
men en skymt under mossig gran.
Avslöjar ändå en gammal dam,
ett stilleben i en lavbeströdd ram.
När dimslöjor lättar i gammelskog,
framträder en tavla, vacker nog!
Det är hon! Barndomens Pomperipossa,
i kläde av mjukaste mossa.
Njutande tystnad,
mitt i naturens sköte.
Det var väl ändå ett oväntat möte.
Du gamla trollpacka, fortsätt och njut,
innan förödelse drabbar din sagas skog
och den möter sitt tragiska slut.
Men innan dess är det nog
bäst att du lägger din stora näsa i graven
Djupt ner i mullen under gråa laven,
för korpens olycksbådande kra, kra.
Och ditt mässande abra kadabra,
Hjälper dessvärre föga mot ”brukare Mellanskog”.
Ulla-Britt Evhammar Sjösa