Det finns många fördomar, spekulationer, rykten och negativa vinklingar när det gäller flyktingar. Många av oss är rädda för att de ska komma hit och sabotera vårt sätt att leva. Att de på något sätt ska lyckas ta över. Man är rädd för det som är annorlunda.
Vi lever i ett samhälle där kontakten mellan människor minskar och den psykiska ohälsan ökar. Där det är viktigt för oss att klara oss själva, att inte be någon om hjälp. Där ensam ska vara stark. Samtidigt känner sig många just ensamma, olyckliga och isolerade. Om släkt eller vänner ändå ber oss om hjälp, då hjälper vi till - men vi gör det ofta ovilligt. För vi är trötta och slitna och stressade. Och då blir det lätt att skylla på andra. Att hitta syndabockar i de människor som flytt hit. Kommer de hit och kostar pengar så måste ju det innebära att det blir mindre över till oss. Eller?
De här människorna som har flytt från ohyggligheter vi inte ens kan föreställa oss. De som fortfarande mer än något annat behöver Sveriges hjälp. De människorna har lärt mig om medmänsklighet, om gästfrihet, om generositet, om acceptans för oliktänkande, och om hur viktig kontakten människor emellan egentligen är. De har lärt mig om människor som ställer upp för andra. Inte för att de känner sig tvungna, utan av genuin välvilja och omtanke. De har lärt mig om tryggheten som kommer av att känna människor som verkligen vill hjälpa varandra. Där det inte finns någon skam i att be om hjälp.
Jag tror på fullaste allvar att vi behöver dessa människor minst lika mycket som de just nu behöver oss. Och genom att hjälpa dem har vi chansen att hitta tillbaka till den del av vår medmänsklighet som vi annars så lätt kan tappa bort i den stress och det negativa nyhetsflöde vi ständigt omges av.
Natalie Norberg