Barn ”Skärmtid, att det ens är ett ord nu!”
Ja men det är väl jättebra? Tiderna förändras. Skärmar är jättebra. I lagom mängd.
Och då måste en ju anpassa sig efter det. Införa lite ”skärmtid.”
Och då vet vi. Barnen. Och jag. Hur mycket tid vi kan lägga på det.
Och så kan vi sen fokusera på annat. När skärmtiden är klar. Leka. Älska. Pussas. Tjafsa. Ha roligt. Och tråkigt!
Att ha tråkigt är så härligt ibland. När hjärnan får ligga på hold lite. När tankarna svävar iväg. Utan nått nät som håller in och tillbaka eller styr. Bara få sväva. Komma på saker.
”En måste ha tråkigt ibland. För att komma på de där riktigt bra sakerna.” Brukar jag säga till barnen.
Och det är ju så lätt att fastna i det där nätet. I telefonerna. Tv:n. Plattor. Skärmarna.
Så skärmtid är något väldigt bra. För oss. Lite skärmregler lixom.
Så när det inte är helg. ( telefonfri helg – då våra telefoner inte är med alls) Och när barnens skärmtid på 30 minuter är slut på morgonen. Ja då MÅSTE en leka. Eller ha tråkigt. Bara en gör det här och nu. I verkliga livet.
Och det funkar för oss.
Och det gäller inte bara barnen.
Och när barnen är med. Då ska alla skärmar vara undanstoppade. Ingen ska behöva tävla om uppmärksamheten med en skärm. Aldrig.
Vilket jag tycker gäller med alla som är bredvid. Titta upp på den bredvid. Säga ”hej” utan skärm emellan lixom. Ge en kram i stället för #styrkekram, sträcka ut en hand istället för att skriva *finns här om du behöver* #hjärta
Skärmar är jättebra. Men de är inte det viktigaste. Tänker jag.
Och hur ska en kunna leka med en telefon i handen?
Jessica Kirjavainen