Området inhyste bitvis en mycket särpräglad skog som hade höga träd som bildade såsom en katedral. Ett skönhetsintryck som man blev glad och harmonisk av.
Det är också en populär stig som går här för friluftsliv, motion och den har även använts som ridstig.
Den privata skogsägaren har brytt sig noll om detta. Även Mellanskog som avverkat bryr sig inte om att det är häckningstid och många fågelungar stryker med. Allt detta med Skogsstyrelsens välvilja till avverkning hela året, ingen där bryr sig.
Ingen politiker brydde sig heller i juni 2008 när det blev klubbat i riksdagen för en ändrad skogspolitik som vi nu ser facit utav. En råare aggressivare skogsavverkning där eventuellt skyddsvärda arter och kulturarv överlåtits till markägaren att rapportera in innan avverkning. Och hur många gör det? Och kollar Skogsstyrelsen? Glöm det.
På många håll i Sörmland ser vi i dag den här typen av avverkning, ofta med hyggesplöjning, som enbart handlar om plånboken och ingenting annat. Känslan för naturen är bortblåst. Det är tyvärr också signifikativt för rätt många icke skogsägare som har tappat känslan och kunskapen om naturen och tycker att det är helt okej med avverkning i den här formen nära ett samhälle. Även då i häckningstid.
Det är en beklaglig så kallad utveckling. Nämnda avverkade skog var också en gång platsen för mulleskolan. Vd för Skogsstyrelsen och professorer från SLU är i knät på skogsbolagen i nuläge. Vi inom miljö- och naturrörelsen får markera ännu starkare gentemot vad som nu sker. Annars får våra barnbarn enbart så kallade ekonomiskogar att titta på, helt ointressanta visuellt och ur den biologiska mångfaldens perspektiv.
Torbjörm Andersson