Skogsvård Nu har man utplånat min svampskog. Min skog? Nja, inte rent juridiskt men i tre decennier har den funnits intill min pendlarväg och hundratals gånger har jag stannat till, letat svamp eller bara strosat en stund på mjuka stigar och känt axlarna sjunka en decimeter efter en stressig arbetsdag.
Och inte bara min. Ugglornas, korparnas och de kvittrande småfåglarnas skog. Och alla fyrbenta djur på tassar och klövar – vart tog ni vägen när skogsmaskinerna vältrade in och skövlade era hem?
Hela den grönmossiga skogen med fuktiga sänkor, gulfläckiga av kantareller, slänter med massor av trattkantareller gynnsamma år, små hemliga områden där svart trumpetsvamp stod tätt – allt är borta, för att aldrig mera återuppstå.
Här avverkar man brutalt område efter område intill varandra och förvandlar det som nyss var en stor naturlig skog myllrande av liv till en skräpig öken, så småningom troligen en virkesplantage. Dagens tunga skogsmaskiner har gjort marken oframkomlig till fots för många år framöver.
Det finns skogsägare som anser att man inte äger en skog, en skog är något man förvaltar.
Det är intressant att se utmed min pendlarväg hur den ena sidan av vägen kalhuggs, mer och mer, år efter år, medan man utmed den andra sidan av vägen i stället vårdar sina marker. Det är alltså möjligt.
Men vem har råd att bry sig om rävars, ekorrars och ugglors livsmiljö, om mossor och svampar, och andrum för människor i den här generationen och kommande? Nu, när virkespriserna är så behagligt höga?
Sa någon särintressen? Javisst ja. Skogen finns ju endast till för att den som för tillfället råkar ha rätten att avverka den, ska kunna göra det snabbt och effektivt, till högsta möjliga vinst. Det är skogens enda ändamål. Allt det här ovan nämnda, det är särintressen.
Anita Hedlund