Attentatet i Stockholm Fredagen den 7/4 är sorgens dag. Den dagen när terrorismen kröp in på skinnet på oss kände jag mig verkligen, och innerst inne, illa till mods. Mina tankar och känslor går till de drabbade. Det kunde lika gärna varit du eller jag, mina eller dina barn, anhöriga, nära och kära.
Nej, det kan inte vara sant, var min första reaktion. Jo, det var sant och i vårt territorium, i vårt område. På våra gator och torg. I våra hem. I vår medvetenhet. I våra sinnen. I våra hjärtan och i våra hjärnor. Så nära var det, och det kändes i ögonen, i hjärtat och i själen. Inne i ryggmärgen.
Terrorismen har inget ansikte. Oavsett vem det nu var som begick denna vidriga och avskyvärde gärning, är det totalt oacceptabelt. Och kommer alltid att vara det. Dessa fega människor som begår dessa fega handlingar sätter sina spår i ett helt samhälle. Men de kommer aldrig att vinna, oavsett deras motivation eller motivering. De kommer aldrig vinna varken empatier eller sympatier, bara avsky och vrede. Terrorism är ett av de farligaste hoten mot mänskligheten. Denna ondska måste utplånas.
Vi ska stå starka. Vi ska ta oss igenom det här. Vi ska stå enade och starka, i alla väder, oavsett vad än händer. Vi bildar en enad front. Mot terrorism. Mot extremism. Mot ensamvargarna. Mot den organiserade och den oorganiserade terrorismen. De kan skada oss, men lyckas aldrig skaka oss. Vi är skadade, men inte rädda.
De kommer aldrig att vinna eftersom vi är starkare än de. De är fega, vi är modiga. Vi står för vår demokrati och yttrandefrihet. De yttrar sig i avskyvärda handlingar. De är stela. Agera utifrån sina stelkramper, utifrån sitt hat och patologiska sinnen. Vi är balanserade och agera utifrån vår rationalitet och balanserade sinnen. Vi analyserar och drar förnuftiga slutsatser. De dra förhastade och meningslösa slutsatser men dessvärre skadliga, i allra högsta grad. Men vi ska klara det här, utan tvekan. Bortom all tvivel.
Salah Aljamal Socialdemokrat