Ellen Sundberg. Richard Smitt. Ellen Sundberg och Richard Smitt. Det blir som ett Kinderägg med tre konserter i en när de två musikanterna ställer sig på Fåfängans scen. Var och en för sig och tillsammans skiljer sig de tre akterna åt, inte så att det skakar om nämnvärt, men tillräckligt för att pigga upp publiken under den drygt en timme och en kvart långa spelningen.
Men vi tar det från början. Jämtländska Ellen Sundbergs sånger präglade av den amerikanska folkrocktraditionen är som bomull i hörselgångarna. Det är första gången hon spelar i Nyköping, så det är en ny bekantskap bara där. Samtidigt väljer hon att spela flera låtar som inte givits ut på någon av hennes skivor.
”Jag har lust att köra lite äldre låtar i dag. 'Last night' handlar om ett åskväder uppe i Bjärme och finns bara med på en demoskiva som jag sålde på pappas 50-årskalas”, berättar hon.
Richard Smitt har en rejäl sångröst – om än betydligt vassare för öronen än Ellen Sundbergs vaggande stämma. Ensam på scenen även han, låter Smitt som en halv orkester och bjussar på ett drömskt gitarrspelande. Det är en blyg framtoning – inte minst när han presenterar den bästa låten i sin del av konserten.
”Den här heter ingenting. Jag har inte så mycket att berätta, det är en låt som alla andra”, säger han och sjunger ”When you fall again – remember me”.
Förra gången jag recenserade en konsert bland syrenbuskarna på Fåfängan var för en dryg månad sedan och Bob Dylans ande var minst sagt med under konserten. Så även i dag när Sundberg och Smitt står på scenen samtidigt och visar att deras röster passar riktigt bra för stämsång. Det blir två kärleksfullt framförda Dylan-covers tillsammans med låtar av The Band och Gillian Welch. Här är det mer publikfrieri och Ellen Sundbergs egen låt ”Blame it on the dreamer” lyfter högst.
Eller? För en röst från publiken önskar Kjell Höglunds ”Man vänjer sig” som Sundberg spelat förut. ”Minns du texten om jag glömmer den?” frågar hon ut mot bänkraderna, men efter 15 sekunders snabbrep sitter den där den ska. Publiken är för första gången med på allvar och klappar med i sången om vardagstristess där man drar i spakar, vänder papper och dricker kallnat kaffe från i går.
Som en påminnelse om att det livet är långt borta en ljummen kväll i juli.