Simon Carlsson, 21, var för fyra år sedan en stor motocrosstalang. Men under ett vanligt träningspass skadade han ryggen så illa att han bara var millimetrar från att bli förlamad.
Han har alltid gillat att cykla. Mountainbiken blev en allt större del av rehabträningen. Simon gillade både farten och konditionsbiten, så det blev cykelenduro som han fastnade för.
Ofta halas ordet "skräll" fram för ofta av oss sportjournalister, men att Simon kan summera ett 2018 som både norsk och svensk totalmästare är inget annat än en praktskräll.
– Ja, det har varit en riktig jäkla toppensäsong, något som inte jag heller alls hade tänkt mig innan, säger Simon Carlsson.
Det började redan vid den första svenska deltävlingen.
– Jag hade tävlat året innan men inte alls nått de här resultaten. Men jag åkte dit och hade två riktigt bra träningsdagar, på söndagen stämde allt och tävlingen flöt på riktigt bra. Det blev en tredjeplats, min första pallplats i SM-serien. Robin Wallner som vann är topp tre i världen och den absolut bästa vi har i landet, bara att vara i närheten av honom...man taggade till på ett helt annat sätt efter det. Nu hade jag steppat upp lite, den tävlingen var ett fantastiskt fint kvitto för mig, minns Carlsson.
Vad sa de som följer sporten?
– Det var sensationellt. De som är allra bäst kör på heltid, som proffs. I början frågade folk typ: vem fan är du?
Det handlar i stora drag om att ta sig uppför en stigning på en stipulerad maxtid och så klockas man i utförsåkningen. Det blir som en kombination av crosscountry och downhill.
– Ja, man börjar i botten av en backe, åker uppför och ner där tiden klockas, så upprepas detta fem gånger. Men man måste vara stark uppför för att inte få tidstillägg. I Åre är det sex rundor upp på "Skutan" som gäller. Det är tufft.
Simon har blivit till en genomtränad elitidrottsman – förebild för de yngre MTB-cyklisterna i Trosabygden enligt ledare i klubben.
– Det är många mil på trainer, testcykel och lågintensitet ute, många långa pass. Men även väldigt tuffa "spypass", sedan även skidåkning och löpning.
Med ett par segrar både i Sverige och Norge och en fin jämnhet blev det alltså totalsegrar i båda länderna.
– Jag fick ju länge köra som underdog. Det kändes jävligt bra för min del, ingen räknade med mig. Wallner kör inte alla deltävlingarna eftersom han satsar på världscupen, så till sist blev det en väldigt tajt kamp mellan mig och Felix Beckeman som är världsmästare i four-cross.
Den norska serien låter tuff med tanke på topografin där?
– Ja, så är det också, skillnaden är att norrmännen har en fördel av att kunna träna på den här typen av cykling på så många ställen.
Om skrälltongångarna i svenska serien var stora så var det mera uppmärksammat i Norge när han slog sportens stora fixstjärna i Norge, Espen Johnsen, i den andra deltävlingen.
– I första norska deltävlingen hade jag jättestora problem och rullade in som tia. Men nästa vann jag. Jag hade bra harmoni i kroppen. Det kör jag mycket på. Då kan jag köra fort. Och det var fruktansvärt kul att slå den gamle norska räven.
Varför valde du en så pass tuff cykelsport med tanke på frakturen i ryggen?
– Här får man fartkänslan och visst kan man skada en handled eller nyckelben men det är ändå inte samma risker som när alla står uppradade i ett motocrossheat.
Framgångarna har gett Simon chansen att träna i en elitträningsgrupp i Dala sports academy i Falun.
– Det är en väldigt stor grej för mig, ett perfekt nästa steg i min karriär när jag vill upp ytterligare en nivå och tävla ute i Europa. Jag har i och med SM-serieguldet egentligen säkrat en plats i världscupen men jag känner att EM-serien är ett bättre steg. Jag är ju bara 21, har tio år på mig att samla rutin för att kunna matcha de bästa i världen – och vill skynda långsamt.
Simon kommer att testa EM-serien redan den här säsongen, närmare bestämt i Tyskland i helgen som kommer. Han är ofta hemma i Trosa där familjen är viktig, men trivs med den nya vardagen i Falun.
– Alla är starka; tränar, återhämtar sig och tränar igen. De vill att de främsta från varje disciplin ska finnas där. Det finns typ ingen som inte är svensk mästare, de flesta är världsmästare. Nivån är ju den högsta i Sverige, så jag kan inte få vassare träningskompisar någon annanstans i landet.