Politik Känns som jag börjar närma mig vägs ände. Har ju skrivit i cirka 25 år i SN. Men vad har jag åstadkommit? Kanske ingenting. Kanske är det mig det är fel på. Att värna om psykiskt sjuka, fattiga människor och flyktingar kanske är fel. Har erbjudit partier, främst S, att bli medlem. Visst jag kräver några tusenlappar för att två surdegar skall försvinna. Då säger S nej.
Jag TROR på fullt allvar att jag skulle kunna lyfta S till 40 procent igen. Nu behöver jag aldrig bevisa det. TROR jag besitter social kompetens och därför öppnar sig människor för mig. Jag lyssnar på dem, men dömer INTE.
Det kan vara folk på torgen i både Nyköping och Oxelösund, men även i övriga sörmländska kommuner.
Minst en gång varje år åker gumman och jag till Ullared. Här träffar jag folk från hela Sverige. Jag får höra en del berättelser som jag gissar politiker aldrig får höra. Människoöden av vitt skilda slag. Jag vet att jag pratar mycket och gärna.
Men jag är även en god lyssnare enligt andra. Därmed tror jag mig veta en hel del vad vanligt folk önskar sig. Ska ta några exempel: Bostadsbristen som varken S eller Alliansen kan lösa. Det blir för dyrt att bygga hyreslägenheter. Då är det fel någonstans.
Alla fattigpensionärer jag träffar. 90 procent är kvinnor, de älskar inte dagens politiker. Jag skippar psykvården denna gång, men här får jag höra berättelser.
Att många avstår tandvård av ekonomiska skäl vet jag. Verkar som alla partier slåss om medelklassväljarna. De svaga skiter man i.
För dagen lyssnar bara V på mig. Men de får aldrig 51 procent och kan genomföra sina åsikter.
Borgarna vill bara sänka skatter och sossarna vill bara bygga mer byråkrati. Därför går vi mot det mest oförutsägbara val någonsin.
Jag hoppar av och landar i min 30 år gamla soffa. Finns inget alternativ längre. Jag har misslyckats och tar konsekvenserna.
Roland Karlsson