Barn För att få vara här. Med dem. Idag.
Få plocka frukt. Hämta posten. Samtala med grisar. Promenera med en hund. Plocka ägg och fodra djur. Baka och laga mat. Kvällsfika. Sovmorgna. Hjälpa upp och trösta. Åka till badhuset. Luncha i lekparken. Kalasa och fira. Blåsa ballonger och väcka med frukost och sång. Dricka kaffe och choklad på en kantarelltur. Få hänga och vara. Skoja och busa och fåna. Prata och ventilera. Kramas och älska. Sluta upp och omsluta. Kura skog och andas krispig lantluft och få vara sig själv.
Att få dela all den här tiden tillsammans. Uppleva varje dag. Utforska. Genomleva.
Det ger inte bara livsrikedomar för tillfället.
För vad det än kostar. Just nu. Just här.
Så är det en lyckoinvestering inför framtiden.
Att få den här tiden som skatter i min minnesbank. Få sitta sen. Titta tillbaka. Minnas. Det är ovärderligt.
Men det är inte det viktigaste.
Det viktigaste. Är att jag vill ge mina barn det här. Allt det här. All tid. All närhet.
Att få ge barnen. Och mig. Oss. Alla dessa stunder och ”jag älskar dej” och ”du vet väl om att du är värdefull?” och alla kramar och all tid och ”du vet att jag alltid finns här. Precis här bredvid”.
Som en trygghetsgrund i själen.
Som en ryggsäck full av kärlek som de alltid kommer ha med sig. Där ute i världen. Livet.
Och alltid kommer kunna luta sig mot. Och plocka ur. När helst de kan behöva. Alltid.
Att få överdosera med kärlek och trygghet och närhet. Så att de aldrig aldrig aldrig ska känna avsaknad av det. Aldrig.
Att få vara här. Genom alla faser och utvecklingar. Alla steg och hopp i livet.
Att få vara här. Med goda råd och jobbiga påminnelser. Med kloka och okloka tankar.
Att få vara här. Med hjälpande händer och öppen famn. Med varma kramar och ett lyssnande öra och seende ögon.
Att alltid få vara här. Som ett jordande ankare och en trygg hamn. Klagomur och bollplank.
Att alltid få finnas här för dem.
Varje dag. Alltid.
Det. Det gör mig till lyckligast på jorden.
Det. Det gör mig till jag.
Jessica Kirjavainen