Boende ”De flesta var stolta över att kunna klara sig själv” skriver signaturen Pernilla. Och så berättar hon kortfattat om sin uppväxt i en stor familj med många barn i en liten lägenhet, utan vare sig socialbidrag eller barnbidrag.
Jovisst, det är lätt att romantisera sin barndom och tycka att det som fick duga förr också kan duga i dag.
Jag är uppvuxen i en ganska barnrik familj, fem bröder, och minns glädjen när vi flyttade från en trea till en fyra i slutet av 1950-talet. Hur vi fem bröder nu fick dela på två rum i stället för att trängas i samma, föräldrarna kunde sova ostört i sin sängkammare och vardagsrummet blev just ett vardagsrum med plats för alla.
Men fortfarande var det trångt kring matbordet i köket och väntetiderna till toan var stundtals outhärdliga.
Fast vi klagade inte, och så bor ju många även i dag, snart 60 år senare. Men det betyder inte att vi ska slå oss till ro, i stället måste vi bygga fler bostäder med rimliga hyror så att ungdomar som blir vuxna kan flytta hemifrån och skapa sina egna liv. Liksom då är också de allra flesta människor stolta över att kunna leva på sin egen inkomst utan att tvingas be om bidrag för att överleva.
Men verkligheten ger inte alla samma möjlighet att få ett jobb. Därför finns skyddsnätet, där samhället ställer upp för dem som inte klarar sin egen försörjning. Det är själva grunden för den generella välfärden, som inte utesluter någon utan omfattar oss alla.
Så backa inte utan se framåt, det var inte bättre förr.
Lasse Ringdahl (S)