Vetenskap I SN den 5 februari recenserades Katarina Bjärvalls nya bok om AD/HD. Det är tråkigt att recensionen innehåller några direkta sakfel, som därigenom får spridning.
Det är korrekt att debatten om AD/HD har stått mellan två läger, men det är inte mellan de två läger som nämns i recensionen.
Debatten står mellan de som hävdar att det handlar om en medfödd, biologisk och ärftlig nedsättning i hjärnans funktion (i Sverige kallat för en neuropsykiatrisk förklaring) och de som hävdar att AD/HD beror på en samverkan mellan biologiska faktorer och omgivningsförhållanden, framför allt psykosociala belastningsfaktorer (kallat för en biopsykosocial förklaringsmodell).
Att AD/HD enkom skulle orsakas av brister i personens familj är inte någon etablerad vetenskaplig förklaringsmodell. Det är inte heller korrekt att hävda att den etablerade vetenskapen har enats om att en biologisk förklaringsmodell är den korrekta.
Internationellt förs en levande debatt om detta och utifrån de vetenskapliga landvinningar som gjorts under senare år är det i stället så att allt fler forskare och samhälleliga institutioner världen över börjat acceptera en biopsykosocial förklaringsmodell. Värt att nämna i detta avseende är t.ex. att det amerikanska psykiatriska sällskapet, som ger ut diagnosmanualen DSM där AD/HD definieras, ändrade sig till en biopsykosocial förklaringsmodell i samband med deras senaste revision 2013.
Såväl Europarådet som Barnrättskommittén i Genève har också nyligen gett ut rekommendationer om att en biopsykosocial förklaringsmodell ska användas för att tolka AD/HD och att läkemedelsbehandling bör användas i andra hand, den sistnämnda rapporten var dessutom riktad specifikt mot Sverige och man kritiserade den höga läkemedelsbehandlingen av AD/HD som sker här. I stället för att vetenskapen är överens om att AD/HD beror på en rent biologisk orsak är det i stället så att Sverige som ett av få länder fortsätter att hävda att AD/HD har rent biologiska orsaker.
Svar: Artikeln i fråga är en recension, där kritikern Fredrik Bornekrans har refererat och även på sina håll kritiserat innehållet i Katarina Bjärvalls bok ”Störningen – Adhd, pillren och det stressade samhället”.
Det är inte SN:s uppfattning eller beskrivning av debatten som torgförs här, utan författaren Katarina Bjärvalls och åsiktsjournalisten Fredrik Bornekrans tolkning av Bjärvalls bok – vilket jag anser framgår tydligt då det är en recension.
Bornekrans formulering av det han i texten kallar de två lägrens åsikter blir något förenklad. Frågan är komplex och åsiktslägren är betydligt fler än två. Läser man vidare i recensionen framgår det också väldigt tydligt att boken även handlar om mer än bara just dessa två spår.
Ämnet berör många av våra läsare och att vi behöver både diskutera och dissekera temat mer är tydligt – även på våra kultursidor!
Tomas Ljungberg
kulturredaktör