Mobilen ringde mitt i natten. Jag var omkring 20 och signalen hade väckt mig. Killen fattade sig kort:
De körde alldeles för fort… De rammade en lyktstolpe och kapade ett träd. Han dog, sa han, chockad.
Jag hade svårt att greppa vad som hänt.
Jag tänkte att du ville veta, fortsätter killen.
Självklart. Men vadå, var han död? Han som jag gått i samma klass som hela barndomen, killen som snart skulle ta studenten?
Tre unga män som älskade bilar. En tom väg i utkanten, bara några hundra meter från lägenheten jag just hade blivit väckt i. De skulle se hur fort de kunde köra en viss sträcka, vill jag minnas. Men så dök en bil upp från höger.
Det blev sommar i Katrineholm, men olyckan la sig iskallt över rosenbuketter och champagneglas. Än i dag, ett tiotal år senare, märker jag hur jag biter ihop när jag skriver om det.
I samband med skolstarten förra veckan tog polisen i Nyköping 32 personer för fortkörning under en och samma dag. En av dem en familjemedlem till mig, en annan var en kollega. De hade båda kört 36 på 30-väg, där de trodde att det var 40. Intet ont anande. 2 000 kronor per bot.
Jag vill se fler kontroller. Ännu fler påminnelser. Vi var flera, bland mina vänner, som trodde att det var 40 där det tydligen är 30.
Hastighetsbegränsningarna finns där av en anledning. Man vill ju inte vara den som inte hinner bromsa för ett barn.
SOCIALA MEDIER REDAKTÖR janna.holmqvist@sn.se 0155-767 58