Som ett barn på julafton. Det var länge sedan jag kände mig så. Ens på julafton. Du vet så där barnsligt förväntansfull så att minuterna känns som timmar och magen rycker glatt i pirriga spasmer?
Tisdagen den 10 november 2015 var en sådan dag. I går, alltså. Då släpptes tv-spelet Fallout 4.
Det handlar om verklighetsflykt, inte verklig flykt, det är jag väldigt medveten om. Men jag kan liksom inte pressa undan förväntningarna när ett spel som jag har längtat efter i över en sjättedel av mitt liv (snart sex år för att vara exakt) äntligen kommer ut på hyllan.
Hur var spelet då, kanske du undrar? Det vet jag inte, för i skrivande stund är det några timmar kvar tills jag slutar jobbet för dagen. Men redan nu är jag säker på en sak: spelet kommer att innehålla samma unika sandlådeapproach som studion Bethesdas tidigare spel i serien.
Spel som GTA 5 är frihet. De moderna Bethesdaspelen är frihet under ansvar. Besluten du tar i den fiktiva världen står fast. Dör någon återuppstår den inte, beter du dig illa mot en grupp människor formas din karaktär och omgivning av det. Vad du vill vara för person är upp till dig.
Med tanke på det kanske verkligheten ligger närmare till hands än vad jag först tänkte på...