Kan det gå inflation i orden "Jag älskar dig"?

Alexandra Rejsmar skriver denna vecka om varför vi aktar oss för att prata för djupt om de största sakerna i livet; kärlek, sex och döden.

Alexandra Rejsmar skriver den här veckan om dejtingkulturer i andra länder och jämför med hur det ser ut i Sverige.

Alexandra Rejsmar skriver den här veckan om dejtingkulturer i andra länder och jämför med hur det ser ut i Sverige.

Foto: Joakim Blomqvist

Krönika2024-03-01 20:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är ett fan av realityshower som går ut på att träffa kärleken i sitt liv. En av dessa är Love Is Blind. Detta experiment går ut på att man dejtar varandra med en vägg emellan där målet är att förälska sig i varandras personligheter. Den från början amerikanska serien har plockats upp av länder som Japan, Brasilien och Sverige.

Krönikan kommer inte att handla om showen, men det är intressant att studera dejtingkultur i andra länder och jämföra. Något som blev en internationell snackis under den svenska säsongen var hur vi svenskar sparar på kärleksförklaringar. I USA tar det inte många dejter innan de säger att de älskar varandra och för svenskarna har dessa ord knappt yttrats innan de möts vid altaret.

Jag minns en intervju med Nina Persson från The Cardigans där hon pratade om låten “For what it's worth”. I den pratar hon om hur frasen “jag älskar dig” i USA, blivit en fras utan mening bakom och att orden har mer tyngd i Sverige. I många år såg jag det som en sanning och var mycket sparsam med kärleksförklaringar. Som om det skulle kunna bli inflation om ordet överanvänds.

Jag tror inte längre att det är så, jag tror vi är rädda för hur kärleken tas emot och vad det kan få oss att känna. Vi svenskar gillar inte att sitta med våra känslor, helst vill vi inte känna obehag. Därför aktar vi oss för att prata för djupt om de största sakerna i livet; kärlek, sex och döden.

undefined
Alexandra Rejsmar skriver den här veckan om dejtingkulturer i andra länder och jämför med hur det ser ut i Sverige.

En annan teori om varför vi sparar på kärlek som om det vore veckopeng är att vi tenderar att se på saker som en investering. Många jag pratar med pratar ofta om investerad tid i en relation som en faktor för att inte göra slut. De tänker att man då “slösat” bort tid när de istället borde förvalta den som minnen och verktyg för framtida relationer. Jag blir uppriktigt ledsen när jag tänker på alla som lever i kärlekslösa relationer för att de redan investerat så mycket tid på den. Kanske är det så att vi inte vill lämna en relation och vara den som investerat mest kärlek?

Jag tror vi är så vana vid att mäta värde i pengar att vi överfört mentaliteten på annat. Men faktum är att vi alla sitter på större kapital än det som går att köpa saker för. Kärlek är en sak och när folk frågar mig hur jag och min kille lyckats hålla ihop så länge är det för att vi knäckt koden. Vi har inte fickorna fulla med pengar, men våra hjärtan är fyllda med kärlek och så länge den finns där har vi råd att slösa den på varandra.