Helgslugnet har brutits. Treåringen har slagit i fingret och hon ber om ett plåster med Lille Skutt på. Det blöder inte, men det spelar ingen roll.
450 mil bort, i Syrien, har den utlovade vapenvilan än en gång blivit till nya stridigheter. Jag läser att människor i det flygattackerade och granatbeskjutna östra Aleppo befinner sig i "ett levande helvete". Ett av de sista fungerande sjukhusen har bombats.
Hemma i vardagsrummet leker snart-sjuåringen med ettåringen. Den lilla kliver skrattande rakt ut från soffan, men fångas i tid.
På mobilens skärm syns två män som bär varsitt skrikande spädbarn mellan raserade hus. Jag ser en förtvivlad morbror och en pojke som inte andas. Jag ser en liten flicka, dränkt i grå rasmassor. USA:s och Rysslands utrikesministrar har pratat i telefon för att lösa situationen, ungefär samtidigt som ryssarna varnade amerikanerna för att attackera regeringens trupper.
Dagen går i Nyköping. Det är höstmarknad på Fåfängan, kompisarnas dotter är på ett av livets första kalas, ett gäng beställer pizza.
Kvällen kommer. Jag tänder treåringens älskade mån-lampa och läser om Ruggiga Ugglan, nattens fara.
Under dagen har ett sjukhus i en grotta, som sågs som säkert tack vare läget, bombats. Mat, vatten och mediciner börjar ta slut.
Ovanför Aleppo träder en tunn skära fram på himlen. Nymåne.