Det var planen. Så blev det inte.
Plötsligt small det till bara meter ifrån oss. Tältduken till ett stort militärtält flög med ett ljussken upp i luften och ur det kom en kille rusande. Han höll sig för ansiktet och skrek "Jag brinner".
Jag önskar att jag kunde skriva att jag var en handlingens kvinna, att jag visste precis vad jag skulle göra och agerade därefter. Så som min självbild nog sa. Men nej, jag blev helt paralyserad.
Som tur var så var min ledare den där mannen som fanns där på rätt plats vid rätt tidpunkt. Han tog tag i killen och tryckte ner hela hans huvud i vår brandtunna med vatten.
En ambulanshelikopter kom och vår tältgranne fördes med ilfart till sjukhus. Själv var jag skakig i hela kroppen och så mycket sömn blev det inte den natten – i stället vandrade vi lägerområdet runt i ett försök att gå bort den obehagliga känslan.
Dagen efter fick vi veta att de boende i tältet ställt en fotogenlykta för nära tältets varma kamin. En potentiellt livsfarlig kombination av två värmekällor.
Nu dog killen inte. Och tack vare min ledare (som han är för evigt tacksam) så begränsades brännskadorna. Men jag lärde mig att ha respekt för allt som brinner, och att livet är skört.
De norska lägerdeltagarna lärde sig också något. Vi, de svenska gästerna, hade reflekterat över hur lätt alla andra på lägret tog på säkerheten. Vår lilla by var, före den tragiska olyckan, en av få som hade vatten i närheten av vår vedeldade spis. När morgonljuset kom infördes att alla skulle ha en fylld tunna.
Och ur mitt minne plockar jag fram bilden av tältets sotiga metallskelett varje gång brandsäkerhet kommer på tal. För mig är det självklart att ha brandvarnare och brandsläckare hemma.