För ett år sedan ifrågasatte artisten Zara Larsson varför hon tilldelats en sämre speltid än betydligt mindre akter bestående av män på festivalen Bråvalla. Även om Larsson nog fått smaka på en del vassa tungor redan tidigare blev tiden efter, det faktiskt helt okontroversiella, uttalandet ett helvete. På sin Instagram berättade hon om hoten och hatet. Hur vuxna män önskade henne död och våldtagen. Hur de vuxna männens vänner skrattande hakade på.
Trots det körde hon på. Zara Larsson blev en person att räkna med i den feministiska kampen. En ung kvinna på barrikaden. En knuten näve för andra unga att följa. Hon tog kampen mot patriarkatet, förklarade det som många tycker är svårt: att männens överordning är skadligt för alla.
Därför kände jag hur hjärtat brast när jag i fredags såg rubrikerna om en misstänkt våldtäkt, i publikhavet på en Zara Larsson-konsert. På Bråvalla.
Inte nog med att en våldtäkt alltid är en helt oförsvarbar handlig, den genomfördes också framför ögonen på en av de kvinnor som öppet tagit strid mot det som skapar beteendet bakom handlingen. Varje övergrepp är att gå över gränsen, att göra det inför den som redan tar orimligt med stryk i kampen ger brottet en extra dimension av vidrighet.