Jag betraktar mig själv som en hyggligt god maka och mor. Jag värnar om mina familjemedlemmar, vill dem väl och gläds åt deras framgångar.
Detta gäller 362 dagar om året. De resterande tre dagarna är de höstdagar vi tillbringar i svampskogen. Där förvandlas jag nämligen från good-enough-förälder till Sagan om Ringens Gollum.
Jag väser visserligen inte "My precious" när jag hukar över höstkantarellerna, men det är inte långt ifrån. När ett vänligt barn kommer för nära min fyndplats fräser jag "Det här är MITT ställe. Du får leta efter egna kantareller någon annanstans."
Någon gång gick jag så långt att jag krävde separata svampkorgar till alla familjemedlemmar så att man skulle kunna se vem som plockat mest.
Det händer ändå att jag kommer till sans inne bland gransnåren. Sist var det var när en dotter – medlockad till skogen under löften om en trevlig familjeutflykt (ha!) – försiktigt närmade sig medan jag finkammade en kulle på minimala trattkantareller som jag borde ha lämnat kvar till nästa svampplockare.
Precis när jag hetsigt tänkte hävda äganderätten till både kullen och en tänkt radie på tio meter runt den öppnade barnet munnen och sa vänligt: "Jag ska inte plocka dina kantareller. Jag ville bara berätta att jag hittat taggsvampar som räcker till en stor svampmacka till dig."
Mina kinder färgades röda som flugsvampar och jag skämdes resten av promenaden. Sen gick vi hem, stekte kantareller till min macka och spelade sällskapsspel hela kvällen. Jag vann.
REPORTER kattis.streberg@sn.se 0155-767 55