Världen är full av cismän, det vill säga människor som biologiskt räknas som män, och som är bekväma med den könsidentitet som samhället tillskriver dem.
Sen finns det förstås också ciskvinnor: människor som av samhället tillskrivs könet kvinna och som är helt okej med alla de attribut det innebär.
Utöver det finns det många människor som inte trivs i någon av de här grupperna: transpersoner, de som identifierar sig som queer eller som helt enkelt inte vill dela upp världen i två könsbaserade grupper.
Den första gruppen har historiskt sett tagit en oproportionerligt stor plats i samhället, och gör i många sammanhang det än i dag. Det märks inte minst i språket. Det finns nämligen ett, om än litet men ack så ofta använt, ord som många av oss som inte är (cis)män inte känner oss helt bekväma med. Det innefattar helt enkelt inte oss.
Ordet jag tänker på är man. För när "man" gör något så är det knappast jag som gör det, kanske min pappa eller min bror, men inte jag. Det kan tyckas fånigt, "en bagatell", säger vissa, "fel strid att ta", säger andra. Men jag säger att språket är viktigt. De bestämmer vilka vi är, som individer och som samhälle. Och att ta en strid behöver inte betyda att andra blir lidande.
Eller som någon sa "Privilige is when you think something is not a problem because it’s not a problem to you personally".