"Som asfaltbarn blir man galen, om man är borta mer än en timme från stan" sjunger Magnus Uggla i sin låt "Asfaltbarn" om en utflykt han gör till landet. Uggla vill koppla av men blir som man kan räkna ut helt rastlös ute i grönskan. Han tar sig snabbt tillbaka till "city" och så börjar "pumpen att dunka helt normalt" igen.
Som "08:a" känner jag självklart igen mig i låten. Visst är det något betryggande med avgaserna, betongen och trängseln. Samtidigt är det ändå något stockholmskt över att prata om motsatsen. Om att verkligen "flytta ut på landet". Hur man vill slippa storstadsstressen, andas ut, trivas i öppna landskap, etc. Jag tycker jag har hört det ofta. Själv har jag tjatat om det i typ tio år. Fast man gör det ju aldrig. Flyttar, alltså.
Tills jag nyligen faktiskt tog steget. Jag flyttade till slut till ett hus utanför Gnesta med min flickvän (självklart ändå nära Stockholm, man vill ju inte ta för stora risker). Reaktionerna från omgivningen därhemma blev blandade. En del positiva, en del mer skeptiska. "Hur ska du klara dig?"
Nu har en hel månad gått. Jag lever fortfarande. Och trivs. Stressen är mindre, luften känns bättre och Sörmlands öppna landskap sträcker sig vida utanför fönstret. Nu saknas bara den hembakta vörten.
Mina tvivlare tror dock att när mörkret och kylan gör sig påminda kommer jag att dra mig in mot gatljusen och vimlet igen som det asfaltbarn jag är. Men jag tror ändå inte det. Jag ska nog hålla mig kvar. Sedan så får vi väl se huruvida jag blir galen eller inte.