Det är nu det börjar. Svenskarna går in i ett flera månader långt mörker.
Jag träffade nyligen den somaliske författaren och läraren Awes Osman (se SN 12/11) som beskrev hur mötet med det djupa vintermörkret påverkade honom när han först kom till Sverige.
I Kiruna, där han då bodde, lyser ju åtminstone snön vit de där timmarna mitt på dagen när solen orkar sig upp med ett svagt sken över malmstaden. Här nere i södern får vi vara glada om det snöar så pass att tågen förundrat påminns om att spåren går genom nordliga breddgrader. Det verkar ibland lika avlägset som mörkret känns när sommarsolen aldrig vill gå ner.
Inte ens om man är född här tycks man vänja sig vid denna nattsvarta vardag som möter oss på väg till och från jobbet. Det är inte konstigt att vi så prompt grottar ned oss i inredningstrender och börjar pynta med lyktor och tända ljus redan i slutet av oktober, långt före jul. Själv tänkte jag gå all in i år, med en terpentindoftande julgran, julstjärnor och adventsljusstakar i vartenda fönster.
Tyvärr kommer nog denna mysbelysning överskuggas av den sorg som många av oss känner i dagar av nedbrända asylboenden och attentat mot hem för ensamkommande. För om vi tycker att vinterns mörker är tungt att bära, vad är det då inte för de som flytt undan krig, som efter långa och livsfarliga resor genom Europa når fram till Sverige och möts av brinnande hem.
REPORTER anna-karin.lampou@sn.se 0155-25 68 15