En bokhylla, en 90-säng, en kokvrå. Kanske en matta på golvet och sexpack av öl och Ikeas billigaste tallrikar. Det är ungefär allt som ryms i första lyan.
Men spelar roll. Det är premiärbidraget till arvet till våra kommande illbattingar. Det är första gången ingen bryr sig om hur sent vi somnar, natt efter natt. Vi kan plötsligt skita i att äta varierat på bestämda tider och får gå in med skor hur ofta vi vill.
Sedan avancerar vi. Byter ut bastallrikarna till Ikeas lyxvariant, skakar mattor innan vi tar hem dejter och inser att småflaskor med vin är smarta när baksmälla inte passar jobbschemat.
Studentrum och studentlägenheter brukar gå att fixa. När man är 18 eller 22 känns det dessutom okej att ibland packa ner prylarna och köra dem till ett nytt ställe med polarens bil.
Men sedan, när flyttkartongerna har så många märkningar att du inte längre ser vad det står börjar det bli mer trist. Samtidigt höjs kraven markant.
Kokvrå är bara att glömma, balkong lite av ett måste och pendlingsavstånd en avgörande faktor. För att inte tala om att tiden vi lever i spelar in. Mormor var helt okej med en halvrenoverad lägenhet. Hennes barnbarn vill ha snabbt internet, solpaneler, avfallskvarnar och grönsaksodling på taket. Gärna gym och bio i huset, som i drömboendet som byggs på Telefonplan i Stockholm. 600 ultimata lägenheter för unga är på gång.
Här, i sydöstra Sörmland, tvingas vi ha lite lägre drömmar än så.
Bo i Nyköping-kampanjen riktar sig inte riktigt till människor utan kontantinsatser. Havsglittret är rätt långt från nudelpaket och lågprismjölk. Blocketjakt, Facebook-efterlysningar och långa bostadsköer är en mer reell verklighet.
Precis som Trosas och Oxelösunds kommuner har Nyköping sagt till Boverket att det är bostadsbrist. Gnesta har också glest mellan lediga lägenheter, men där skymtas i alla fall en minskning.
Grönsaker på taket i all ära, men kontakter är kanske än viktigare att vattna.