I New York står gudinnan. I antikens Rom bar slavar som blivit kvitt sin förtryckare den frygiska mössan. I Egypten började kvinnor klä sig i slöja efter att Hosni Mubarak avgått. Under hans regim hade huvudbonaden nämligen varit förbjuden.
Gudinnan, mössan och slöjan markerar alla självstyrets och oberoendets framväxt. Vår tids frihetssymbol är emellertid varken ett plagg eller en staty.
Bussen åker inte från platsen vi helst vill färdas från, till platsen vi helst vill färdas till. Annat är det med vår egen bil, säger man. Den åker just dit vi vill. Just när vi vill. Därför kallas bilen för den självständiga människans bästa vän.
Cykeln är mer än så. Den är frihetsälskarens ultimata livspartner. Vi cyklister slipper bindas fast i utdragna p-platsjakter. Vårt fordon kräver inget dyrt körkort. Vidare står bensinberoende förare mållösa inför klimat- och rättviseargumenten. För vad är frihet, när planeten är förstörd? Till hur många kronor värderar du din valfrihet, om den kostar den arktiska befolkningen dess rätt till sin egen mark? Och hur viktig är din obegränsade tillgång till bränsle, i jämförelse med arbetarnas säkerhet på oljeplattformarna?
Min frihet är inget värd om den inkräktar på din. Därför kan den bensindrivna bilen aldrig vara en markör för självstyre och oberoende. Här i Sverige har vi ingen revolution att minnas, ingen träldom att drömma mardrömmar om och ingen inskränkning i religionsfriheten att berätta om för barnbarnen. Därför är min frihetssymbol ingen gudinna, mössa eller slöja. Den är en grå tjugoåtta tummare med tre växlar och pakethållare.
REPORTER hannes.rudsater@sn.se 0155-767 00