Yvonne Perkins: Gnället fick ge sig för glädjen

Vardagsgnäll är något av det tråkigaste som finns. Ändå hänger jag mig ibland åt det själv. Senast i går morse.

Väckarklockan som inte ringde gav en hetsig ingång på dagen. Att halka runt i blötsnö bland bilar som höll på att sladda ner mig i diket med två hundar som bara ville nosa i stället för att göra sina toalettbestyr ökade stressen till en orimligt hög nivå.

Svettig och med blöta vantar i bilen på väg till jobbet var jag övertygad. Det här skulle bli en sån där dag som man bara ska ta sig igenom. I bästa fall utan personskador.

Men så fel jag hade. Jag hade väl aldrig trott att svenskundervisning för nyanlända skulle kunna vara så kul som på Stensunds folkhögskola. Med en lärare som överbryggde språkglappet med ett kroppsspråk som inte stod John Cleese efter och elever som med uppenbar förtjusning hälsade mig välkommen på mitt språk, som de bara lärt känna i
några veckor.

När alla sedan trängdes för att få berätta vad de ville i framtiden kom insikten. Mohamed, en ung kille från Irak, sa med ett stort leende att det viktigaste är att studera svenska. När jag frågade om familjen, slocknade leendet. Föräldrarna och två bröder är kvar i Mosul. Familjen saknar internet så de har inte haft kontakt på länge.

Jag har sett det förut, nu blev jag påmind igen. Om hur de som förlorat allt ändå ser glädjen i livet.

Tack för det, Mohamed. Jag ska sluta gnälla nu. Och krama mina barn ännu hårdare. Fast de nästan är vuxna nu. För att jag kan.