Det händer att jag vaknar och undrar varför jag är sambo med tre hundar. Jag är ju inte ens hundmänniska. Det är något obehagligt över det där dyrkande draget som hundar har. Behovet av att ha en ledare och aktiveras. Men här är de nu. Tunga och tryggt snarkande. I backspegeln kan jag se hur det gick till.
Den första var egentligen den dåvarande mannens och storartade planer fanns. Mopsen var dotterns önskemål om en liten och gullig. Och den tredje bara fanns ju där så självklar vid min sida, med revbenen utstickande och de bruna ögonen fulla av längtan. Samma blick som barnen som anlände i gummibåtarna. En blick som bad om trygghet och beskydd. Fanns inget försvar mot det. I ärlighetens namn trodde jag också att han var en farbror, trött och halt som han var. Nog kunde jag väl bjuda på de sista gyllene åren? Gamla hundar är ju så lugna också.
Men med mat och medicin kom krafterna snabbt tillbaka. "Fin hund, runt ett och ett halvt år", sa veterinären. Och Bob dansade och log med hela sitt varggrin. Käften som nu gett honom tillnamnet " the mighty destroyer". Formad som en herrsko med kilformad tå i storlek 46. I öppet läge slaktar den såväl madrasser som kvalitetslitteratur. När han drog i sig halva " I kroppen min" blev det redigt med skäll. Men det går ju inte att ge ut på någon som tittar på en med en blandning av skam och dyrkan. Så nu göms allt av värde undan, högt upp och bakom dörrar. Det går ju över. Om sådär tretton år.
REPORTER yvonne.perkins@sn.se 0155-767 29