Jag svär för mig själv när jag är millimeter från att kliva rakt ner i en brinnande marschall. Vid min busshållplats i Vagnhärad har de valt att placera ut stämningshöjande ljushållare för att lysa upp i decembermörkret – något jag missat. När jag hämtat mig från den annalkande olyckan, som hade kunnat ge i en rubrik i stilen "disträ lokalredaktör satte känga i eldfackla", blev jag glad.
För det är ju mysigt med marschaller. För mig är det högtid, fest och kalas. När jag som barn firade jul hos min faster och farbror i min norrbottniska hemby Rosvik var det marschaller som signalerade att "nu är det festligheter på gång".
Sedan tog det ytterligare några sekunder innan jag drabbades av lättare panikkänslor. Hade jag verkligen stängt av mina egna levande ljus som jag klyschigt nog tände till frukosten? Och hur var det med ugnen där frukostbrödet hade bakats i, var den verkligen avstängd? Jag stod inför ett dilemma, att förbise dessa tveksamheter eller vända hem för att säkerhetsställa mig kring läget.
Raskt halvsprang jag hem till lägenheten, slet upp dörren och möttes av: Ingenting. Ljusen var faktiskt släckta och ugnen hade jag till med satt på säkerhetslåset. Andfådd vände jag tillbaka till busshållplatsen – med marginal till marschallen den här gången. En lite stressigare morgon, men samtidigt skönare än att grubbla hela dagen om de levande ljusen verkligen släcktes eller inte.