Åh! Har du hamnat i Trosa? Det som är så vackert, på sommaren...". Jag stöter på en gammal journalistkompis under en ledighet i Stockholm som berättar med hög nostalgifaktor om sina somrar i Trosa. Hur de åt glass i hamnen, spelade minigolf och njöt av värmen.
Trots att jag själv är från Norrbotten förstår jag hennes nostalgiska känslor. Dels för att jag själv kommer från Piteå (en stad som är känt för sitt havsbad), dels för att jag också vistades några gånger i Trosa som barn. Det ligger lagom nära huvudstaden, tillräckligt idylliskt – tillräckligt nära.
Grejen är bara att jag kom till Trosa som en av SN:s reportrar i oktober. Det var höstslask, mörker och snålblåst när jag satte min fot på Vagnhärad järnvägsstation för drygt två månader sedan. En allmän längtan till sommaren infann sig. Att få gå runt i t-shirt, äta glass, ta långa promenader och ta ett dopp (trots att jag är norra Europas största badkruka).
Men sedan en dag sprack himlen upp och jag tog en promenad ner till Trosa hamn på lunchen. Båtarna låg stilla, vattnet blänkte och på avstånd låg Tureholm slott som en beskyddande koloss. Och framför allt, jag var helt ensam där. Det var som en orörd pärla som jag hade hittat och ingen annan kände till.
Att det här är en tid när det inte är lika mycket turister i Trosa och det finns en chans att ha staden lite för sig själv. Sedan kan vi låta stockholmarna tro att det endast är vackert just på sommaren.
REPORTER
0155-25 68 23