I våras fyllde jag 30 år. Det hade jag inga problem med, snarare tvärtom. 30-årskrisen tog jag mig igenom redan för två år sedan.
Dock var jag inte lika beredd på att behöva känna mig som en riktig gubbe bara några månader efter min 30-årsdag. Naivt trodde jag att det skulle hinna gå åtminstone tio år till innan jag för första gången skulle behöva känna mig omkörd av samtiden. Det är ju trots allt ändå ett öde som majoriteten av oss kommer att gå till mötes allt eftersom världen förändras och vi vuxna egentligen bara blir äldre och tröttare.
Verklighetsörfilen utdelades av inga mindre än mina småsyskon, åtta och tio år gamla – fast inte avsiktligt då. De ville ju bara visa storebrorsan hur sociala medier-appen Snapchat fungerar, en app som jag under årens lopp aktivt struntat i att ladda ner just för att jag instinktivt känt att jag kanske är fel målgrupp.
Medan de självsäkert och självklart navigerade genom och demonstrerade appens alla roliga funktioner i ett rasande tempo, hörde jag mig själv plötsligt utropa: "Saktar ner, jag hinner inte med!"’ – och insåg att jag låter precis som mina föräldrar. Som en sådan där som inte fattar ett dugg vad kidsen sysslar med i dag, innan jag ens hunnit skaffa mig några egna.
Nu är jag bekant med Snapchat men använder inte appen särskilt ofta. Ska jag vara en gubbe ska jag åtminstone undvika att bli en pinsam sådan som tror han är "nere med kidsen".