Jag är ingen globetrotter men i år har det blivit två resor till Grekland. Den första som volontär på Lesbos, veckor innan EU slöt sin överenskommelse med Turkiet. Nyligen en semester med de vuxna barnen till norra Grekland. Inga baktankar annat än sympati med de greker jag träffat som mitt i sin egen kris ändå hjälpt flyktingarna, samtidigt som de oroade sig för turisterna som försvann när båtarna kom. Men som av en händelse befann sig vänner på plats bara en dryg timmes färd från där vi skulle bo. Volontärer som fortsatt hjälpa och nu driver en mobil klinik i en ambulans i flyktinglägren. Jag besökte dem några timmar och det var svårt på många plan. Så mycket har hänt sedan "flyktingkrisen" förra sommaren fick stora rubriker och insamlingarna samlade hela samhällen i Sverige. Annat nu.
Att kliva ur den luftkonditionerade bilen på det gamla fabriksområdet var som att gå in i en värmevägg. 40 grader i skuggan dagtid. Ändå var barnen snabbt där och ville leka. " My friend, my friend", deras enda ord på engelska. Jag blev inbjuden till Noors familj. Kaffe och vänlighet trots uppgivenheten. Fyra barn och två vuxna i ett tält, en månad här och fyra i Idomeni. En dryg timme bort, mina trygga barn i poolen. Så nära och ändå skilda universum. Hjärtat som en sten i bilen på väg därifrån. Barnen vinkade och skrattade. My friend, my friend. Och jag vinkade käckt tillbaka.
REPORTER yvonne.perkins@sn.se 0155-767 29