Hjärtat bultar hårt. Fredagskväll i Paris, klockan är 22.51. Jag har just avslutat en middag på restaurang Hotel du Nord intill Canal Saint Martin när nyheten om flera terroristattentat i Paris når fram. Ett av attentaten har skett två gator ner från lokalen där jag och mitt sällskap sitter. Skottlossning med automatvapen. Ett tiotal döda.
Det är svårt att greppa situationen. Mobilen har dålig täckning och internetuppkopplingen svajar. Sms:ar hem att jag är i säkerhet. Mår bra. Men insikten om att vi befinner oss mitt i det område som drabbats av attackerna är solklar. Ambulanser och polisbilar med blåljus och sirener kör skytteltrafik utanför fönstret. Restaurangpersonalen har låst ytterdörren och släckt ner.
Kan det vara mer säkert hemma på hotellet? Bör vi ta oss härifrån? Nej, det är bara att vänta. Vårt hotell ligger ett stenkast ifrån det fasansfulla gisslandramat på konsertlokalen Bataclan. En skottlossning har även skett mot en restaurang runt hörnet till hotellet.
Hjärtat bultar hårt. Klockan är 02.39. Avspärrningar börjar lyftas runt hotellet. Restaurangpersonalen släpper ut oss bakvägen. Vi promenerar längs med Canal Saint Martin. Fåglarna kvittrar. Polis med automatvapen. Försöker gå kortaste vägen och vika av på rätt gata. Omtumlande tar vi oss fram till hotellet.
Klockan är 10.12, efter några få timmars sömn. Jag står bland alla journalister på Boulevard Voltaire och tittar upp mot konsertlokalen Bataclan. Jag ser journalister sätta på sig skottsäkra västar. Det gör ont i hela kroppen. Sorg. Förtvivlan. Hjärtat bultar hårt.