Lite sylt kan hon väl få ändå? Frågan gäller min ettåriga dotter och svaret är naturligtvis ja, absolut. Det kan hon absolut. Men det räcker där. Hon behöver inte mer.
Julie, som hon heter, har en favoriträtt. Pannkakor. Hon knölar in dem i munnen med bara händerna och ser ut som om hon har hittat paradiset på jorden. Ibland ger jag henne tinade hallon till. Hon älskar det ungefär lika mycket och smetar ansikte och hår fullt av rosarött kladd.
Någon sylt har hon aldrig bett om. Inte heller har hon önskat sig glass eller godis. Eller ketchup till makaronerna. Eller krävt oboy i stället för mjölk. Hon vet inte att det existerar och hon mår alldeles utmärkt bra utan det, tackar som frågar.
Ni uppfattar nog ett visst mått av irritation i mina ord. Det är korrekt. Jag anser nämligen att det är rent av sorgligt att vi använder socker som belöningsmedel, tristessdödare och för att få trist mat att smaka okej.
Missförstå mig rätt. Jag är själv svag för smågodis och häller gärna lite socker i såsen för att den blir godare. Jag gillar konceptet lördagsgodis och tycker absolut att det är okej att äta en kaka på söndagseftermiddagen.
Men jag är 33 och Julie är ett år. Jag är fullt kapabel att förstå vilka effekter sockret har på min hjärna, mina tänder och min kropp. Det är inte hon.
Jag fattar att hon snart njuter av rosa skumsvampar på lördagskvällarna. Självklart ska hon få göra det. Det är lyx.
Men om socker blir en vana i hennes liv, om det blir en självklarhet på vardagarna, då kommer hon att gallskrika av ilska när vi säger nej.
Och då blir frågan plötsligt högst relevant. Lite sylt kan hon väl ändå få? Nej. Kanske inte varje dag, faktiskt.
NYHETSCHEF
0155-767 58