Jag brukade skämmas över min nördighet.
Där jag gick i skolan under det sena 90-talet sågs inte rollspel, datorspel, serietidningar och japansk anime (mina favvogrejer) som något coolt. Coolare var killarna som lyssnade på hiphop, hade kepsen bakochfram och gillade att slåss. Själv var jag mer som Ferdinand på julafton. Jag föredrog att drömma framför hyllorna i serietidningsaffären eller i biblioteket. Ensliga platser som jag ofta fick besöka ensam.
Det skulle dröja många år innan jag fann ett community inom min kärlek för det nördiga. Men en vacker dag hände det.
2004 kom datorspelet World of warcraft, och det förändrade mitt liv.
Inte nog med att allt var möjligt i spelets värld, där fanns också miljontals (!) likasinnade som snabbt blev mina vänner. Jag minns hur jag satt i högstadiets gråa lokaler och längtade in i spelets värld – till mina föräldrars fasa, som trodde att vad jag höll på med framför skärmen var asocialt och ensligt. Men det var ju tvärtom! I datorn fanns mina vänner, med dem kunde jag vara mig själv, och när jag varje eftermiddag äntligen kunde logga in i datorspelets magiska värld kändes det som att livet började på riktigt.
Idag känner jag inte längre skam över min kärlek till det nördiga, utan stolthet.
Marvel, det amerikanska serietidningsföretag som en gång i tiden gav ut de tidningar jag älskade i smyg, står idag bakom långfilmer som helt utan skam åtnjuts av hela befolkningen. Netflix har börjat visa de anime-serier som jag i början av 00-talet var tvungen att leta upp på obskyra japanska strömningssajter, och World of warcraft har med årens gång vuxit sig till något av en institution inom datorspelssamhället – ett självklart val för många av världens alla gamers. Många av relationerna jag knöt i den spelvärlden har jag kvar i dag.
När jag nyligen fyllde 30 förändrades någonting i min hjärna. Jag hade tidigare aldrig ens lagt märke till småbarn i min omgivning – nu tittar jag på dem med kärlek och drömmer om att en vacker dag omges av mina egna. När den dagen kommer tänker jag strunta i att introducera dem för sådant som ses som coolt, som hiphop, kepsar och slagsmål. Istället ska de få spela hur mycket datorspel de vill.