Hörrni, det här med att leva som om varje dag vore den sista, är inte det lite väl hetsigt va? De flesta av oss skulle nog säga att OM vi fick veta att i morgon, då är det morsning och goodbye, så skulle vi krama sönder alla vi håller kär. Och vi skulle säkerligen carpe diema skiten ur vartenda ögonblick. Såklart.
Tänk att göra det. Om och om igen. Jag blir alldeles matt bara av tanken. Jag menar, ibland vill vi ju bara googla ekologiska hårprodukter alldeles för länge, eller streama ful-tv eftersom vi bara har skogs-tv.
Så här då: jag är helt för att leva i nuet, men om jag skulle leva som om varje dag vore min sista så skulle jag få en hjärtinfarkt innan dagen ens är slut. Åtminstone gå in i väggen igen.
Om jag får välja mellan ett kilo choklad och ett kilo bananer så väljer jag självklart chokladen. Självklart. Men det är inte så hållbart. Därför försöker jag njuta av den där bananen och längtar till lördagen istället. Precis som att det var mer hållbart att man förr byggde sitt hus för att leva i hela livet, inte drog i ett snöre och poff så var det uppe. Precis som att det känns mer vettigt att tvätta eller byta kläderna om du spillt på dem när du ska ut och svira, inte beställa hem nya som är där om en timme (jo, det finns faktiskt.) Jag tänker att allt inte kan vara bloggfantastiskt hela tiden.
Varje dag ska helst vara bättre än den i går och livet går inte i repris, jag fattar det. Men vet du, om det skulle vara så att den här dagen inte blev värd att lägga upp på internet, då har du förhoppningsvis chans på revansch i morgon.