Jag minns när Ronnie James Dio dog. Den lilla mannen med den stora rösten. Det var våren 2010 och jag satt på balkongen i min dåvarande lägenhet och tänkte dystra tankar. En vän ringde och grät. I julas ringde samma vän. Rösten darrade som då. Den här gången var det Lemmy, sångaren i Motörhead som susat vidare från livet som vi känner det. Och i måndags kom nyheten, som jag omedelbart avfärdade som ett dåligt rykte. David Bowie hade också han dukat under. Tre, vad vi trodde var, odödliga rockstjärnor, alla petade från livet av cancer.
På kvällen kollade jag på Nej till cancer-galan. Grät så att mascaran rann längst med kinderna. Grät med småbarnmamman som bad om att få leva "bara lite till". Grät åt hur hon skrev födelsedagskort till de födelsedagar hon kommer missa, åt hur hon läste in böcker för att hennes barn skulle kunna få höra mamma läsa en saga även när hon inte längre fanns.
Mycket kan vi styra över här i livet. Men inte över när det ska ta slut. Ibland behöver man bli smärtsamt påmind om det mitt i "har du inte vikt tvätten fast du sa att du skulle"-tjafset. Ibland behöver någon knacka en på axeln och säga "Hallå! Du viker tvätt och vet du? Det betyder att du lever!".
GNESTAREPORTER sara.lindstrom@sn.se 0155-767 57